En ledig dag...

Vad gör man när man får en ledig dag. Någon annan utfodrar kvigor och skottar skit. Vilken lyx! Jo, vi drar till Uppsala, min VD och jag. Vår dotter Erika ska flytta till ett hus istället för att bo tre trappor upp i en lägenhet i centrala Uppsala. Med en liten bebis som vill ha nästan ständig tillsyn är det inte så lätt att få tid att packa ihop alla grejer som ska flyttas. Men en ledig mormor och morfar tar gärna en promenad i oktobervackra Uppsala med ett litet barnbarn som gärna tar en rejäl sovstund om man mätt och nybytt får åka vagn ett par timmar.

 

Med en god tjälknul gjord på skinkstek av vildsvin i den gamla mjölkhämtaren på plats i bilen så åker vi till Uppsala. När vi kommer fram är lille Tore redo för en promenad. Vi går över bron mot Fålhagen och passerar Lennakattens smalspåriga järnvägsräls och hälsar på den stillsamma baggen Buddy i parken. På hemväg köper vi färdig potatisgratäng och ber Erika att sätta på ugnen.

 

Då väntar en god lunch på närproducerad vildsvinsstek, med färsk timjan från fönstersmygen och därproducerad potatisgratäng och grönsaksallad från Coop. Lille Tore sover fortfarande efter den uppfriskande promenaden. Och Erika och Molle har hunnit packa rätt många flyttkartonger under vår promenad.

 

Men nu måste vi hem, för Laban är ensam hemma och behöver få komma ut. Då ringer vår avbytare. - Hej, kan jag få ta ut Laban på en promenad, säger Alice. Javisst får hon det, vad bra då behöver vi inte ha så bråttom hem. Laban och Alices hund Kira har blivit kompisar och gillar att springa och busa. Och det kan de göra i Ägnan och Björkbacken nu när det inte går några djur där.

 

Nu åker vi mot Norrtälje. Åke åker och handlar och jag passar på att hälsa på min pappa på äldreboendet. Vi pratar om värdet att vara ledig från djuren. Pappa var med och startade en av de första avbytarkretsarna i slutet av 60-talet. Husdjursföreningarna var de som tog initiativet och det var också subventionerat från statligt håll in på 90-talet. Han återkommer till det ofta hur bra det var och hur skönt det var att att kunna få vara ledig från korna och vara ute och resa tillsammans med familjen.

 

Ja, nån annan utfodrar balar och skottar skit. Men Laban och jag kan inte riktigt hålla oss från stallet fast vi är lediga. Lite koll måste vi ha, Laban och ja….

 

På stämma med LRF

Efter en natt i en i en skön säng på Krägga Herrgård vid Mälarens strand är det dags att ta nya tag med motionerna på årets extrastämma med LRF. Därhemma ser Alice till att kvigorna har det bra på Kvighotellet. VDn har tillsammans med bäste rörmokaren Peter sett till att att alla får vatten.

Och här ska jag på något vis se till att Lantmäteriet med LRFs hjälp kan få ändan ur vagnen och kunna ta bort sk gemensamhetsanläggningar som inte längre finns.

En väg som bildades för 160 år sedan i samband med Laga Skiftet och som inte har används på säkert hundra år föranledde vid avstyckning av en tomt att sju fastighetsägare skulle skriva under ett papper för att bygglov skulle beviljas.

Det borde kunna vara en enkel sak att när det uppkommer ett sådant ärende att helt enkelt ta bort vägen från kartan. 

Men istället för att ha en ingång på Lantmäteriet där man visar på hur man kan ta bort eller avveckla en gemensamhetsanläggning så är man noga med att tala om hur mycket Lantmäteriet kostar i timmen och att det kostar från första stund när man öppnar ett ärende. Och av erfarenhet så vet vi att det minsta ärende man ber Lantmäteriet om så kostar det mellan 40 000 -70 000.

En liknande ärendehantering som Bolagsverket har kunde Lantmäteriet ta till sig. På bolagsverket har man öppnat en tjänst som heter förenklad avveckling av ekonomiska föreningar. Det kostar 1500 att öppna ärendet och sedan får man god handledning om hur man ska göra.

Men nu är det dags att äta frukost. Träffas och trivas med LRFarna från Gotland och Mälardalen och längta hem en smula till Fatima och de andra kvigorna på Kvighotellet.

Sitter här och kan inte annat...

Sitter här och väntar på besked,. Väntar på att få åka hem. Ena sidan i ansiktet ville inte vara lika aktiv som den andra. Leendet blev snett. Nu har jag varit här på Norrtälje sjukhus på koll sen i torsdags. Nu lutar det åt att det är nån fästing som varit framme och smittat mej med Borrelia. Roar mej med korsord, soduko och läsning. Åke håller ställningarna därhemma. Jag har iaf haft tid att läsa en helt fantastisk bok. Konsten att höra hjärtslag...

Den 22 juli 2011

Kollar i dagboken på Karins Kvighotell...Vad hände den 22 juli 2011

 

Vi har tagit ett par dagar ledigt. Erika och Maria håller ställningarna hemma med kvigor och hundar och hus. Vi åker från en regnig ostkust till en skapligt solig västkust. Jag ska vara med på 4Hs rixstämma i Varberg.

Först gick resan till Hästa 4H-lantbruk där vi hämtade ett tält för lägerdeltagarna från Stockholms län. Fikade i det mysiga caféet i huvudbyggnaden och åkte sedan vidare mot vidare äventyr.

I Norrköping kom vi på att vi i modern tid åkte nästan samma väg som Pip-Larsson gjorde i Kastrullresan. De hade blivit för många och för trångbodda i i sin tvårummare i Stockholm och gjorde i ordning två bryggarvagnar till "50-talshusbilar" som drogs av bryggarhästarna Laban och Lotta. De åkte från Stockholm till moster Bella som hade en mangelbod i Norrköping. Läs gärna boken.

Sitter och diskuterar i förtroenderådet i församlingshemmet då det kommer glimtar från omvärlden att det hänt ett bombattentat i Norge och att någon har skjutit ihjäl en massa ungdomar på ett läger i Norge. Ofattbart, vad är det som händer!? Här sitter vi, 4H-are från hela Sverige, en massa ungdomar som lever lägerliv och ska fatta demokratiska beslut på en riksstämma och hör vad som händer i Norge, där också ett gäng ungdomar har samlats för att leva lägerliv och ha stämma. Någon skjuter vilt omkring sig , ungdomarna flyr i vild panik.

Vi fattar inte att det är sant. Stämningen är tryckt, det känns som om samma sak kan hända här i Varberg också.

Nåväl, vi genomför vårt läger och stämma men våra tankar går naturligtvis till ungdomarna på Utöya. Och vad är det för galning som bara kan komma på att göra något sådant?

Året därpå, 2012, är 4Hs Rixsläger och Rixstämma i Uppsala. Även där ska jag vara med i förtroenderådet och med på Stämman. Jag kommer lite sent på kvällen, det börjar mörkna. Då hörs skott! Hjärtat åker upp i halsgropen….vad är det som händer? Utöya, Anders Behring Breivik, poppar upp i huvudet. Jag kommer fram till paviljongen där förtroenderådet ska hålla till. Smyger in, där sitter de andra lugnt och pratar. Lägret är vid en skjutbana. Därav skottlossningen.

 

En dag i juli....

 

Morgonsolen lyser in i österfönsterna i sovrummet. Det är svettigt...även fast klockan bara är sex på morgonen. Laban gnyr och vill att jag ska kliva upp. Ja, ja, det är väl bara att kliva upp, ge katterna mat och gå ut och titta till kvigorna.

Laban är naturligtvis med på noterna. Ut på morgonpromenad och sniffa i dikeskanterna och kissa lite här och där och bajsa morgonbajsen i nåt dike. Räkna kvigor får matte sköta men Laban letar rätt på dem och lägger sig plats och vaktar dem medans matte går runt och räknar och kollar brunster och att kvigorna mår bra.

För säkerhet skull kollar Laban även om det är några kvigor i stallet, men det är tomt. Då är det bara att gå in och äta frukost och Laban vaktar katterna.

Det är väl bäst att kolla vattnet i karet också, tänker jag när jag cyklar förbi efter att ha varit och tittat till kvigorna vid torpen. Oj, jäklar, det rinner över, ner i diket. Kvigorna står där och glor. De har väl redan druckit sig otörstiga. Jag stänger av vattnet och funderar på vad som hänt. Nere på botten ligger en liten vit mutter. Jag har ju bara för nån vecka sen monterat en ny flottör på mitt andra vattenkar så jag tror jag vet vad det handlar om. Men det är inte lätt att få arbetsro med 30 kvigor som intresserat följer vad jag gör.

Men Laban har ju kollat att det är tomt i stallet, ute är det massa bromsar och varmt och kvigorna är inte nödbedda att komma in i kvigstallet. Ropar man, kosserna , kosserna kom då, så kommer de.

Med kvigorna i stallet så tömmer jag karet och passar på att göra rent det och tycker att vi var rätt smarta när vi flyttade karet så att vattnet hamnar i ett dike när man lossar på bottenpluggen. Då är det bara att sätta dit muttern på den lilla plastpinnen. Det är den som reglerar och stoppar vidare vattenflöde i karet. Och sen sätta på vattnet igen vänta och se att det fungerar som det ska. Kvigorna tyckte det var skönt att komma in och ligger lugnt och idisslar i liggbåsen. Lilla Lilja, fjällkossan, ligger förstås bakofram i liggbåset så hon kan titta ut. Jag kan gå in och äta lunch och sen får Laban hjälpa till att ta ut dem igen. Ett roligt jobb för en vallhund.. men inte helt enkelt att få 30 st att gå ut genom ledhålet som vetter ut mot betesmarken. Kvigorna vill helst vara kvar i lilla kofållan utanför kvigstallet.

Sedan ringer min käre far för femtielfte gången idag. ” Är ni på väg...nu har jag ätit så nu vill jag gå ut på en promenad ”. Ja, jag har ju lovat honom en promenad men det kom ju lite i vägen. Men nu packar vi fikaväskan och drar till Eneberg. Ringer till plan två och ber personalen att hjälpa pappa att komma ner till porten. Sen drar vi till Norrtäljes fina kyrkogård, letar rätt på en parkbänk i skuggan, fikar och resonerar om smått och stort. Regeringskris, skördeläget och om hur det var förr. Far berättar om sommaren 1941 när han efter höskörden räfsade rent längs dikena hemma i Karby och det blev ett skyfall med åska som fyllde diken och åar. Hässjorna rämnade och flöt iväg. Åkrar blev översvämmade. Havren som skulle tröskas till hösten sköt nya grönskott och fick skördas som grönfoder tillsammans med vass som foder till korna.

Nu fick vi rejält med regn i slutet på maj som förstörde en del av vårsådden men vi har skördat en rejäl första skörd och numera packas den i plastade balar istället för att hässjas.

Vi packar ihop vår fikaväska och promenerar tillbaks till Eneberg. Numera är det rollatorn som är pappas bästa redskap .Jag har gjort mina traktortimmar säger han när jag försökte intressera honom för att vara med i Veterantraktorklubben. Däremot är blommor och fåglar fortfarande ett stort intresse.

Ja, det var en dag i juli….

Laban och kvigorna

 

Semester

På semester. Vi drar mot norr. Släppa taget och lämna över. Småkvigorna ska gå på bete på andra sidan vägen i Björkbacken, Ägnan, Bakägnan och Mariedal. I sista stund transporteras rishögar bort och vattenkar ställs i ordning. Det verkar som kvigorna finner sej tillrätta. De ligger i skuggan av hasselbuskarna under stora eken och betar gräset både i Björkbacken och på betesvallarna. Lilla Lilja , fjällkokvigan och hennes jämnåriga kompisar får flytta till de större kvigorna som går på betesmarken norr om kvigstallet. Grannar är vidtalade att kolla vatten och räkna kvigor. Billinge har bakjour om det händer något. Kattvakt bor i huset. Vallhunden Laban flyttar till barnbarnen i Uppsala.

Vi drar, som sagt norrut. Till vår Linnea Borealis, nordliga Linnea. Jämtland är numera hemvist för henne och hennes familj. Här är hon hemma, här har hon familj, svärföräldrar och bra jobb på Östersunds kommun. Å, så är ju pojkarna här. Elvin som läser högt för mormor hur vattnet kommer från Storsjön och hur det sedan renas eller hur internet fungerar. Det ska vara komplicerade böcker man ska läsa ur tycker han så man lär sig nya saker. Å, sen så är det Tobias, filosofen, som försöker förklara Mine Craft och Pokemon för mormorn. Men bägge pojkarna är också väldigt praktiska och uthålliga och styr farfars flotte med bravur och cyklar flera kilometer till badet i Lillsjön. Spela krocket med morfar och pappa är också kul. Särskilt om man vinner.

 

Ute på tunet svärmar Sjösandssländor. Sländor som lever i sanden på sjöbottnen i flera år för att sedan komma till ytan för att kanske bli uppäten av en fisk eller får chansen att svärma. Kallas för rock, säger Elvin och Tobias farfar som har fiskat och haft sländan som bete.

 

Är man i Jämtland mitt i sommarn besöker man gärna en fäbod. Så gjorde vi också och åt kolbullar på Lillsandsvallen. Inga kor på vallen, dock, och har inte varit på många år. Tankarna gick till Lilja, fjällkokvigan därhemma. Men hon trivs nog rätt bra med sina bruna och svarta kompisar därhemma. Snart styr vi kosan hem igen, men först ska vi besöka gårdsbutiken vid Länsmansgården. Jämtland är fortfarande ett landskap med gårdar med mjölkkor fast det är nog inte så många kor som är på fäbod på sommaren.

 

 

 

På rymmen från Kvighotellet

På rymmen från Kvighotellet

 

Allting pockar på att göras. Kvigor ska ut på bete. Stängsel ska fixas efter att vi dikat bort stående vatten. Vattenkaret ska återanslutas så att kvigorna kan dricka friskt vatten. DÅ….rymmer jag! Efter att alla fått sitt käk, kvigorna, katterna, hunden, VDn och jag själv, tar jag vita bilen och åker mot Fasterna. Där är det boksläpp av Elis nya bok ”En bättre människa”!

 

Jag åker förbi de vackra gula rapsfälten på Lohäradsslätten och ser Pestskråpen i dikesslänterna och tänker att jag borde nog ta ut min far på en vända i det vackra odlingslandskapet. Han som är uppvuxen i Karby och alla år i Norrsund saknat den baltiska moränleran på Lohäradsslätten.

 

Åker igenom Rimbo och tar sedan av mot Rånäs och hamnar i Storbol där Elis kusin Jörgen precis som jag har ett Kvighotell. Och det är bra att ha en kusin som har en fin transportvagn för kvigor där Eli Åhman Owetz kan sitta och ha sitt boksläpp även om det skulle regna.

 

Jag är också nyfiken på gårdsbutiken Gabis Granna Grönsaker där man numera också kan köpa Billinge Gårdsmjölk. Så bor du i Rimbo med omnejd, ta dej en tur till Fasterna och köp mjölk, fil, yoghurt, kött, grönsaker i säsong och lite annat smått och gott. Vill du köpa mer än en liter mjölk så beställ gärna en mjölkväska, specialdesignad för Billinge Gårdsmjölks ekologiska mjölk. Den är gjord av fina återvunna tygbitar och företrädesvis byxben av jeans eller jobbarbyxor och där finns plats för tre flaskor och sedan kan du sätta fast väskan i säkerhetsbältet i bilen.

 

Jag köper förstås boken ”En bättre människa” som jag blir sugen på att läsa efter en recension av min systerdotter. Jag har följt Elis bokpersoner från Anna-Lisas Antik till Brevvänner och känner samhörigheten med dessa då jag är uppväxt och har min gård i samma trakt som beskrivs i böckerna. Feelgoodromaner på hemmaplan…

 

Det känns verkligen som man är på rymmen. Möten som man varit på har varit hemma i Mellankammaren framför datorn. Man är nästan folkskygg...Håller avstånd….På med munskyddet…

 

Men tar åter plats i vita bilen och åker hem på slingriga vägar. Känner faktiskt att man saknat den här stunden efter ett möte, ensam, med tid för reflektion. Väl hemma väntar jobbet med att kolla stängsel och en stund i stallet med VDn, hunden och kvigorna och sedan att öppna en oläst bok….

Skitkul på Kvighotellet

Krönika i Land Landbruk den 9 april

Våren är här. Gödselplattan är full. Men nu bär jorden och vi kan börja gödsla åkrarna.

 

Nu ska det köras dynga. Extra prima ekologisk skit. Här kämpar vi varje dag med att få fram en näringsrik gödsel som ska förbättra mullhalten och främja kolinlagring på jordarna kring Broströmmen. Kvigorna bajsar och kissar, vi skrapar rent liggbås och blandar gödseln med halm och annat organiskt matrial. Sedan skottar vi med lastmaskinen ut det till gödselplattan bakom ladugården.

 

Nu hamnar den gödseln, med Billinges stora lastmaskins hjälp, på Södersunds åkrar där det behövs mer fosfor när det nu har varit vall där i flera år.

 

Göran från Nedernäs ringer och frågar om han får låna vår lastmaskin när han ska lasta skit från Kvighotellet. Självklart. Även åkrarna vid Bottenfjärden ska få ta del av näringsrik gödsel från Kvighotellet. Det ger ekologisk halm tillbaka att bädda med i liggbåsen och spannmål som foder till kossorna i Billinge.

 

Grannen kommer över och frågar om hon kan få en skopa brunnen gödsel och en skopa färsk gödsel till sitt växthus. Gödseln från kvighotellet som legat något år och har brunnit ihop är en populär produkt till de som har trädgårdsland.

 

Stora och små kretslopp. Gödsel från Kvighotellet ger halm tillbaka till strö åt kvigorna och ensilage att fylla foderbordet med samt goda grönsaker från grannens trädgård.

 

Gödsel som enligt ekologiska principer gödslar jorden så mikrolivet lever gott och ser till växterna får sin näring för att växa och må bra.

 

Karin Broström

 

Karins Kvighotell

www.karinskvighotell.se

 

 

Finbesök på Kvighotellet

Mina syskonbarnbarn, Moa och Olle, är på besök hos farmor och farfar på sportlovet. Vad kan man göra på sportlovet när det inte finns nån snö och man inte ska trängas med folk. Jo, man kan hälsa på pappas moster som har ett Kvighotell. Olle har längtat efter att få träffa kossor igen. Och småkvigorna tycker att det är intressant att träffa barn som vill klappa dem. Netta, Hjärta, Brunetta och Molly trängs vid liggbåsen för att hälsa på barnen. Moa och Olle skrapar ner kobajs och ströar några liggbås. Sedan kommer vallhunden Laban. Den alltid lika arbetsvillige hunden. Först måste han hälsa på barnen, sen tycker han att småkvigorna ska hålla sig ifrån de ströade båsen. Och sen börjar det riktiga jobbet för Laban. Att fösa de stora kvigorna från sov- och liggavdelningen till foderbordet. De flesta har redan gått över till foderbordet för där har serverats en ny god ensilagebal. Men några är kvar och de föser Laban över. En kviga ligger och vilar fortfarande. Den får han inte röra. Den föser jag upp och sedan, när hon har sträckt på sig och bajsat en klick får Laban fösa över henne till de andra som mumsar vid foderbordet.

Sedan skottar vi ut bajset med lastmaskinen till gödselhögen bakom ladugården och när det är rent i gången hjälper Moa och Olle till med att bädda åt kvigorna i liggbåsen. Laban som föst kvigor och sprungit i skiten blir avspolad med ljummet vatten. När det är färdigbäddat med halm i liggbåsen så får kvigorna komma tillbaka till båsen och lägga sig och idissla och drömma sommardrömmar i båsen.

Bra och kul med lite hjälp på Kvighotellet. Undrar vad som var mest spännande och som Olle berättar för sin farmor när hon kommer hem från jobbet ikväll?

Bonde och Hållbarhetsambassadör

Hållbarhet vad är det?

Det kan vara ett samarbete mellan gårdar för att behålla det öppna vackra landskapet och bedriva livskraftiga företag på landsbygden i Roslagen. Så här samarbetar vi, två gårdar i Roslagen. Den ena gården har mjölkproduktion och den andra gården föder upp kvigorna som sen blir mjölkkor. 

På åkrarna odlas spannmål och vall som består av olika sorters gräs och klöver främst för foder till våra djur. Det allra mesta korna behöver som foder odlas på våra åkrar. Och det som nötkreaturen främst behöver och som är huvuddelen i foderstaten (matsedeln) är gräs, antingen som bete eller som ensilage på vintern. Vi odlar också baljväxter och ibland raps. Vi har växtföljder där vi odlar olika grödor efter varandra på åkrarna för att jorden ska må så bra som möjligt. Gödsel från djuren är också en viktig ingrediens för att få goda skördar. Våra kvigor och kor betar gräsvallar nära gårdarna och på utmarker mot sjöarna i landskapet. Där bidrar de till biologisk mångfald och håller kulturlandskapet som är brukat av bönder i generationer öppet och inbjudande.

Men djuren är inte bara naturvårdare, de är livsmedelsproducenter också. Kvigkalvarna som föds på Billinge Lantbruk kommer till Kvighotellet när de är ca 6 månader. Då har de först fått mjölk i 3 månader och lärt sig äta ensilage och kraftfoder. Här på Kvighotellet är de sen tills de blir ca 2 år och ska få sin första kalv. Då börjar kvigan sin karriär som mjölkko. Sedan får hon en kalv varje år för att hålla igång mjölkproduktionen. Men innan hon får nästa kalv har hon lite semester från mjölkproduktionen, hon går i sin.

Den mesta mjölken från Billinge Lantbruk körs till Arlas mejeri i Kallhäll. Det blir närproducerad ekologisk mjölk som finns att köpa i affärerna. Mejeriet i Kallhäll är ett mejeri som gör konsumtionsmjölk och filprodukter. På Billinge finns även ett eget mejeri och gårdsbutik med mjölkautomat och försäljning av kospecifik Yoghurt.

Korna ger oss inte bara mjölk. God ekonomisk hushållning är att ta tillvara köttet från en ko som levt ett bra koliv.

Ur ett klimat- och hållbarhetsperspektiv borde vi ha fler kor i Sverige. Vi har gott om vatten och vi har bra jordar för att odla gräs på som kossan kan omvandla till mjölk, ost och biff.

Brrr...kallt !

Brr, sa Kasper när han såg en naken häst. Inte vet jag vad det talesättet kommer ifrån, men så kändes det när man tittade på termometern i morse. 24 grader kallt!

Vattnet rinner ur kranen iaf...Ved finns inne att tända i pannan med. Varma kläder finns tillhands så man kan gå och titta till djuren i stallet. Måtte vattnet rinna därnere också...

Det knarrar under fötterna på promenaden ner mot stallet. Jo vattnet rinner ur kranen härnere också. Och vatten finns i alla vattenkoppar utom en som är känslig för kylan. Alla kvigor har iaf tillgång till vatten och min erfarenhet är att de dricker inte på nätterna. De har sina rutiner. Äta, gå och dricka, ligga och idissla, slumra och sen gå och äta igen.

Kvigorna ligger och idisslar i sina liggbås. Det är rimfrost i håren runt mulen men annars verkar de vara obekymrade om kylan. De har en perfekt päls som håller kylan borta. De känner tydligen inte kylan förrän det blir minus 40 grader. Men en kall lösdrift är en kall lösdrift. Kobajsen fryser och kisset fryser. De blir knaggligt i gångarna och kan bli halt när man skottar.

Kvigorna får fortsätta idissla i liggbåsen. Jag går in och fixar med pannan och tar med mig Laban ut för att hämta mera ved så att vi får varmt i huset. Laban verkar heller inte frysa i sin päls och rullar sig i snön. Han tycker nog att det är skönt med snöbad.

Undrar om hästen som Kasper såg frös i sin nakenhet. Var det en häst som inte hade täcke på ? Hästen hade väl också päls precis som kvigorna.

 

 

 

 

Julmorgon i Kvigstallet

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå….sjunger jag när jag går ner till kvigorna på juldagsmorgon. Jag öppnar dörren till stallet. - Men vad har hänt här! Grinden till fodergången är öppen och där glimmar några ögon i mörkret på foderbordet. Där ligger tre kvigor och gottar sig ! Här har några kvigor lyckats öppna grinden och knallat upp på foderbordet. Resten verkar ligga lugnt i sina liggbås så det är väl bara att fösa tillbaka dem.

- Upp och hoppa, jag föser upp dem och ber dem gå tillbaks till de andra och snabbt ska det gå för så fort en kossa reser sig vill hon bajsa. De tre, Netta Stella och Zenta masar sig tillbaks till de andra utan att skita och jag försöker stänga grinden. Det visar sig att själva stängningen har gått sönder. Den lilla sprinten som ska hålla pinnen som låser har gått av. Och pinnen är borta. Ok, tänker jag jag får väl stänga med kohalsbandet som hänger på väggen då. Men så tittar jag till på foderbordet. En till kviga reser sig från ensilaget . Det är bruna Nina. Så det blir att fösa in Nina till de andra kvigorna. Sen letar jag fram en grep och letar kobajs bland ensilaget. Inte så gott att ha bajs på matbordet.

 

Sedan får de yngsta kvigorna kraftfoder . Och medans de äter skrapar jag ner koskiten från båsen. Och titta där, tomten har ätit upp sin gröt som han fick av Emma och mej i går kväll. Men där finns ett brev på väggen. - Tack för den goda gröten, men ni glömde att ge mej nån sked så nu släpper jag ut några kvigor som straff för det, står det. Vilken tur att han inte släppte ut dem i snöovädret. Jag går in för att hämta Emma så hon kan hjälpa mig att ströa åt småkvigorna. Emma sätter på sig jobbarbyxorna så att hon kan jobba i stallet. Laban hjälper till att hålla undan kvigorna och morfar ger en ny god ensilagebal.

Sen hoppas vi att tomten förstår att vi är snälla mot kvigorna så att han inte släpper ut några kvigor mer. Och nästa jul ska han få en sked att äta med.

Nina på foderbordet

Man måste 'us'ålla med göromåla

Här sitter man, fortfarande med en fot och ett ben, som inte riktigt vill hänga med. Kvigorna i stallet vill ha foder och vill ha sköna liggbås att ligga och idissla i. Och de vill inte bli alltför skitiga om klövarna. Pannan vill ha ved och ompyssel för att kunna ge värme åt huset. Hunden vill gå ut på promenad och hjälpa till att fösa kvigor.

 

Tur att man har en VD, Vanlig Dräng, som med lite lock och pock kan göra både det ena och det andra. Och en Weidemann Lastmaskin som kan ta fram tunga balar till foderbordet och som kan skotta ut den värdefulla kogödseln om Vdn sitter vid ratten.

 

Men mer och mer fungerar om man ’us’ållar med göromåla, som min mamma brukade säga. Småkvigorna ger jag kraftfoder. Skrapa ner skit och kasta kobajs och ströa liggbås fixar jag. Kolla brunster tar jag hjälp av Sense Huben. Sense Huben är en aktivitetsmätare som sitter i ett halsband som kvigorna har på sig. Då kan jag se i mobilen vilka kvigor som är brunstiga. Och jag kan gå i skiten med stövlar som jag anpassat till min fot med kardborreband. En pratstund med kvigorna måste man ju också ha varje dag.

 

En så enkel sak som att dra en skottkärra med ved är lite jobbigt när man har ont i en fot. Men det fixar Vdn och Laban hjälper gärna till att ta nån vedpinne han också.

 

Men de här mötena på Teams och Zoom, det fixar jag bra, med höjdläge för fötterna, lite fika och trevligt sällskap i datorskärmen. Vdn och hunden fixar utfodringen, skottningen och ströningen i lagården.

 

Man får ’us’ålla med göromåla.

Vatten, vatten bara vanligt vatten

Grannen ringer. - Du Karin, vi har inget vatten. Okej jag går ner till pumphuset och kollar. Förhoppningsvis är det bara en propp som gått, men, men. Vi är flera som är beroende av vattnet från borrhålet på betesmarken. Fyra hushåll och ett Kvighotell. Och det är 80 kvigor i kvighotellet som dricker en hel del vatten.

Det är ingen propp som gått. Jag ringer till min närmsta granne som är elektriker och frågar om han finns i närheten och kan hjälpa mig då någonting har hänt i med vattenpumpen. Han är i Norrtälje och handlar men lovar att komma hem så fort han kan. De andra grannarna hör också av sig att det inte finns något vatten. Göran och jag felsöker och kommer fram till att pumpen i borrhålet har pajat. Jag kontaktar bästa rörmokaren Peter och han lovar att komma med en ny pump i morgon på morgonen.

Då är det nästa problem som ska lösas. 80 kvigor behöver ha vatten innan läggdags. Jag tar in ett 400 liters vattenkar i en tom box. VD:n hämtar slang och grannen, elektrikern, donerar vatten ur sitt borrhål till kvigorna på kvighotellet. Sedan börjar ”kvigflyttarlogistiken” ….Först får småkvigorna längst bort gå längs gången framför liggbåsen till boxen med vattenkaret. Lite fundersamma vad det här är för äventyr men är lite törstiga så alla dricker. Tillbaks med dem och sedan är det nästa avdelning på 8 kvigor som får dricka och tillbaks med dem och sedan de sista 10 på den gamla sidan av stallet. Men sedan är det slut i karet så vi får be Göran att fylla på. Vi passar även på att fylla på några andra byttor så vi har 100 l till att bjuda på. Det tar lite tid att fylla 500 l vatten med 100 m trädgårdsslang. Sen var det dags för kviggänget på andra sidan foderbordet att erbjudas vatten. Där föste vi bort alla från foderbordet och tog över 6-7 kvigor i taget för att dricka. Sedan fick de gå tillbaka till foderbordet för att äta ensilage. Vi fick fylla på vattenkaret en gång till, sedan var alla druckna och belåtna.

Sedan var det bara att snubbla i säng med vatten i dunk från grannen att tvätta sig i och vatten i flaskor för kaffevatten och grötkok i morgon bitti och hoppas på att vi får en pump som fungerar i morgon. Gå på dass mitt i natten kan ju faktiskt vara riktigt mysigt som omväxling men inte alla dar.

På morgonpromenaden med hunden ser jag bilar på betesmarken. Rörmokaren är på plats. Men det är lite bekymmersamt. Den gamla pumpen fick de upp men den nya går inte ner i borrhålet! Efter lite dividerande hit och dit hittar vi en lösning med en mindre pump. Jag går hem och äter frukost och eldar i pannan. Sedan går jag ut för att fodra djuren. Den här gången får inte min följeslagare hunden Laban följa med då jag inte har något vatten att duscha av honom med.

Tomt i alla vattenkoppar….Men slurp, slurp en kviga dricker ur en vattenkopp ! Och vattenkoppen på andra sidan är full ! Åh, vilken lättnad ! Bästa rörmokarn och bästa medhjälparna !

Vilken njutning att bara vrida på kran och få vatten. Men vi fixade att djuren fick vatten och får ta oss en funderare på hur vi kan lösa det framöver. Det handlar om krisberedskap.

 Trängsel vid vattenkaret

Beteskurs på Kvighotellet

Fyra beteskurser har det nu varit på här vid Kvighotellet. Det är Länsstyrelsen i Stockholm som arrangerar med suveräna Inger Pehrsson som kursledare. Deltagare har varit allt från stockholmare med hemman i skärgården, ekologer anställda av kommuner, bönder med får- , get- och nötkreatursbesättningar och andra som vill ha lite djur för att hålla markerna öppna.

Dessa kurser har haft fokus på hur vi nyttjar de sk naturbetesmarkerna. Marker som med hävdats med mulars hjälp i hundratals år och som har en viktig biologisk mångfald pga detta. Man känner sina förfäders odlarmöda när man går över markerna och ser spår av stenmurar, odlingsrösen och handgrävda diken.

För att använda markerna effektivt är det viktigt med planering. Här på kvighotellet släpps djuren ut i omgångar vartefter betet växer till på våren. Sedan fördelas dräktiga kvigor till olika naturbeten längre från gården, ofta till beten som uppbär någon form av miljöersättning. Det är stor efterfrågan på sådana djur och här är det viktigt med ansvarsfördelning, avtal och vem som ska ha ersättning för vad.

För mig är det viktigt att ha de yngre djuren, hemma, nära stallet. De som är 13 – 15 månader ska semineras för att sen bli mjölkkor på Billinge Lantbruk. De minsta kalvarna måste lära sig elstängsel och kan behöva lite extra foder och lite extra koll. Det idealiska skulle även vara att kunna växla djurslag så att det bete som förstagångs-betarna går på skulle ha betats av ett annat djurslag året innan för att lätta på parasitrycket. Ett gäng hästar kanske inte skulle vara så dumt…

Hästarna känns som de är en outnyttjad resurs att beta på naturbetesmarker.

Hälften av de kalvar som föds är tjurkalvar. Om de kastreras och blir stutar blir de utmärkta snälla djur som kan beta tillsammans med kvigor eller hästar och kanske får. Man kan också ha dem som trevliga husdjur t ex att köra in dem. Historiskt har vi faktisk kört oxar längre tid än vi kört hästar.

Stutar är effektiva gräsbetare och skulle göra stor nytta här i Roslagen på de gårdar som förr hade mjölkkor.

Getter kan också vara goda naturvårdare och kompletterar andra djurslag då de gärna äter sly och annat som andra djur ratar. Det visar ett intressant projekt som drivs av Svenska Getavelsförbundet i samarbete med Sveriges Småbrukare och Sveriges Gårdsmejerister.

Vi sitter och äter lunchmatsäcken med coronaavstånd på stenarna i gamla Kofållan. I Kofållan där min mormor, min mamma och mina mostrar mjölkade kor. Att mjölka kor har varit kvinnans lott i bondesamhället. Korna gick på bete i skogen och kom hem för att mjölkas morgon och kväll. En dag när mormor inte var hemma fick torparen Larsson hoppa in som mjölkerska. För att korna skulle acceptera honom fick han sätta på sig huckle och förklä´. Uppe vid torpet där Larsson då bodde finns det nya sommartorpare som njuter av att ha några kvigor som sällskap i hagen vid husknuten.

 

Det finns utmaningar för att nå det viktiga miljömålet ett rikt odlingslandskap med biologisk mångfald. Det behövs uthålliga företag med betesdjur. Uthålliga företag kan vi bara få om det finns lönsamhet. Lönsamheten kräver effektiva företag som klarar en marknadsanpassad produktion vare sej det gäller kött, mjölk eller livskraftiga hästar. Rent praktiskt kan det också vara att hitta bra lösningar för moderna lättjobbade stallar för den tid djuren inte kan nyttja det färska gräset i beteshagen.

 

 Vad äger hon om oss?

Min lilla Viva

 

Laban och jag går vår vanliga morgonrunda. Mitt på Framägnan ligger en svartvit kviga. Det är 1271 Vivan. De andra skymtar där borta i Bakägnan. Det är inte riktigt normalt att en kviga ligger ensam på ett gärde. Vi går fram och kollar läget, hon reser sig lite mödosamt och ser inte ut att må riktigt bra. Jag ringer efter min VD, vanlige drängen, för nu måste vi fösa henne över vägen och in i kvigstallet och det blir nog lite kinkigt om det är bara Laban och jag. Det går lätt att fösa henne över vägen och  in henne i stallet och det är bra att VDn är med så vi kan stänga efter oss för nu kommer förstås hela kviggänget och hänger på.

Jag tar tempen på henne och hon har 39,7. Hon har en infektion i kroppen. Jag ser att en juverfjärdedel är svullen och när jag känner på den är den hård. Det blir till att ringa efter veterinär.

Veterinären kommer och tar ett prov som ska analyseras, men vi tror bägge att det är en juverinflammation som kallas flugmastit eller kvigmastit och att hon behöver penicillin för att bli bra.  Det vetenskapliga namnet är pyogenes. Nu får hon vara inne och bli ompysslad och bli medicinerad i åtminstone sex dagar. Jag försöker mjölka ur så mycket var som möjligt ur spenen och masserar med kamfer. Laban tycker att det är spännande att vara med i ladugården och gör sin plikt att fösa fram henne till foderhäcken när det är dags för att mjölka ur och att få spruta. De första dagarna är hon väldigt trög att få upp och att få att fram till foderhäcken. Hon verkar vara stel i hela kroppen. Dag tre piggnar hon till och går obesvärad när Laban föser henne och hon äter kraftfoder och ensilage med god aptit. Hon börjar nog också känna sig lite ensam och råmar efter sällskap när hennes kompisar, småkvigorna som kan gå ut och in i stallet, är ute och betar gräs. Vi avslutar penicillinbehandlingen men jag fortsätter att mjölka ur var ur spenen några dagar till. Hon har ingen feber och äter med god aptit så nu får hon gå över till den andra sidan på kvigstallet och  får sällskap av småkvigorna som kan gå in och ut och äta vid foderbordet inne eller vara ute och beta gräs.

Vivan är dräktig och ska kalva i april nästa år. Vi får hoppas att inflammationen i den här juverfjärdedelen kommer att läka ut ordentligt så att hon kan ge mjölk i alla fyra spenar när den dagen kommer.

Stella hamnade på fel ställe

I det gassande solskenet fixar jag stängslet på granngårdens åker som kallas Skruven. Olle vill ha åkern avbetad och har på min inrådan putsat den en gång så att det nu finns färskt gräs att äta för kvigorna. I hagen bredvid går sex stora kvigor som ska kalva i vinter. På kvällssidan när det har blivit lite mer svalka tar vi och föser över trettiotvå kvigor. Jag tänker så här att det är bäst att vi aktivt föser över dem till Skruven så att kvigorna inte bara hittar en öppning och tror att de är på rymmen… Sen vill ju Laban jobba lite också. Kvigorna har vaknat till efter att de legat i skuggan och idisslat och slumrat lite. Laban har sprungit före och markerat att här är dom, kvigorna. Jag går före och lockar, kosserna, kosserna kom då… Laban gör stora lovar för att få med alla. VDn kommer efter och håller lite koll på Laban. Kvigorna hänger på och går i en lång rad efter mig och Laban parerar snyggt att de går genom ett ledhål och att de faktiskt följer mig mot Skruven. Väl där blir det full fart på kvigorna som måste kolla upp vad här är för bete. Laban får mycket beröm för bra jobb och så lämnar vi kvigorna på Skruven och tror säkert att de hittar tillbaka till vattenkaret när de blir törstiga.

När vi går morgonrundan, Laban och jag, kommer de i en lång rad till vattenkaret och går sedan tillbaka till Skruven. Men när jag ska räkna kvigorna fattas det en. Men, men där är ju en för mycket i midsommarhagen som gränsar till Skruven. Lilla 1295 Stella har hoppat över eltråden och känner sig nog lite bortkommen bland de stora kvigorna. Lilla Stella ,vars mormor 731 Stella har sällat sig till 100 tons klubben. Det vill säga hon har givit 100 ton mjölk och väntar nu sin 9 kalv.Hon är också den kossa som är Billinge Gårds varumärke. Vad månde då bliva av den här lilla Stella?

När Laban och jag tittar till kvigorna nu på kvällen råmar lilla Stella. Hon saknar nog sina kompisar på den här sidan staketet. Jag tänker, vi gör ett försök Laban och jag att få tillbaka henne. Hon går längs staketet och tre stycken kvigor följer henne på den andra sidan staketet och de andra kvigorna som är i midsommarhagen syns inte till. Laban och jag följer efter henne vid staketet och får henne att vända tillbaka till grinden. Laban föser väldigt följsamt och lyder mig när jag vill att han ska backa och så är vi vid grinden och vi lyckas fösa över henne till de andra och Laban vaktar så inte de andra i hagen följer efter för de har ju naturligtvis dykt upp nu.

Vår duktiga vallhund. Han är så lagom på, djuren är inte rädda för honom och är det inte så att vi säger till att han ska fösa så sitter han där och spanar på dem bara.

Jag berömmer honom och säger att han är värdsbäst i hela världen. Han trycker sej emot mig och ser väldigt belåten ut.

Hålla distansen-med svansen

Här ligger 1282 Sofia och idisslar lugnt en liten bit i från de andra kvigorna. Hon har lärt sig den hårda vägen att här gäller det att hålla lite distans till sina kompisar. För en vecka sedan stod hon mitt i kvigflocken i hasseldungen under eken. Det var jättevarmt och alla kvigorna ville vara i skuggan. Där stod hon blodig från topp till tå. Blodet hade skvättat runt till till flera av de andra kvigorna också. Men vad hade orsakat detta blodbad?

Vi föste henne över vägen och in i stallet. Jag försökte utröna vart blodet kom i från och tog tempen på henne. Förhöjd temp men såg inget sår. Det kunde komma från slidan och kunde kanske vara den fruktade sommarsjukan. Då är det blod i urinen och kissa ville hon inte göra. Så småningom kissade hon men där var inget blod! Men varifrån kommer allt blod ? Jo, från svansspetsen ! Och sedan har hon irriterat slagit runt med svansen och blodat ner sig själv och kompisarna där under eken.

Det här har jag aldrig varit med om under alla mina år som kobonde och kviguppfödare och inte min pappa heller, men när jag nu lyssnar runt bland mina bondekollegor så är det inte helt ovanligt att kor trampar på någons svansspets när de ligger ner och den går av och då blir det rena blodbadet.

Jag klipper rent håret runt svansspetsen och tvättar av svansen med jodopax så får hon vara inne några dagar. Det är i alla fall svalare i stallet än ute och det är inte så mycket bromsar därinne heller och ingen trängsel för att ligga i skuggan. Hon får ha några kompisar med sig inne i stallet också. Så får vi slå gräs och klippa lite goda askskott som kvigorna i stallet får tugga på.

Nu är hon ren och fin efter att ha legat i fuktigt gräs och huvudet är kritvitt igen efter att ha varit grisskärt efter blodet. Likaså är svansen vit och fin men utan borst och längst ut är det en fin sårskorpa och inget blod. Hon får väl ett ärr på svansspetsen men det kan hon leva med. Men hon gör som vi i coronatider, håller lite distans, med sin svans.

 

Är kor farliga

Våra nötkreatur är viktiga spelare för att behålla den biologiska mångfalden. De betar ängar, gamla åkrar, strandängar och ser till att mandelblom, kattfot och blå viol och många andra blommor fortfarande finns i vårt landskap. Det finns miljöstöd att söka för dessa marker och markerna besöks också av studenter och forskare. Söker man stöd för marker ska de ju också kontrolleras, studenter kollar livet i en komocka mm mm. Med full respekt att ni har ett jobb att göra i betesmarkerna där våra djur föder sig och gör nytta för den biologiska mångfalden vill jag höja ett varningens finger för er arbetsmiljö i kohagen. Kor är flockdjur och uppfattar ofta oss människor som del av flocken och kanske som ledare som i vissa fall ska utmanas. En tjur som går med sina kor är alltid en riskfaktor. För det mesta går det alldeles utmärkt att gå i en hage om man har en viss distans till flocken som går där. Att sätta sig att fika i kohagen kan inte rekommenderas.

 

Jag har jobbat med djur i praktiskt taget hela mitt liv. Som barn som kopiga på gården, sedan som föreståndare på några 4H-gårdar och sedan som mjölkbonde och nu tar jag hand om kvigorna från en mjölkgård.

 

Jag är mycket bland djuren , både när de är inne och när de är ute. Jag ser till dem varje dag när de går på bete, pratar med dem, umgås med dem och ropar in dem när de ska in till stallet. Jag har en relation till mina djur och de uppfattar nog mig som ledare för flocken. Ofta kan de finnas djur man måste se upp med, som vill utmana eller umgås på ett våldsamt sätt, och det tolereras inte. Jag är ledaren.

Bara som ett exempel vill jag berätta om en episod jag var med om i somras. Jag skulle göra en växtkännedomsvandring och visa vilka växter som finns i en kohage i högsommartid för mina kompisar i Uppodlarna som hade sin sommarträff här i Roslagen. När jag ändå var på Eke Gård skulle jag titta till kvigorna som var där. Kolla vattnet och räkna dem och se att allt var ok med dem. Jag letade efter dem och hittade dem till slut bland älgräset i den fuktigare delen av hagen. Alla fanns i flocken, det var varmt och rätt som det är så kommer en kviga fram till mig mig och börjar knuffa på på mig . Jag försöka avleda henne med att klia henne på halsen och under hakan och backar försiktigt. Men då snubblar jag till och ramlar och då blir hon verkligen hotfull och jag tänker att nu är min sista tid kommen. Många tankar vandrar i huvudet , på bondekolleger som blivit skadade av hotfulla tjurar. Nötkreatur är stora djur ! Finns ingen hjälp i närheten….men jag sträcker mig efter en påk som ligger på marken och drämmer till kvigan och ryter åt henne. Hon backar och jag smyger mig försiktigt runt de andra kvigorna och kryper under staketet. Hjärtat dunkar, den här kvigan, Stella, vet jag brukade jag få se upp med även hemma i kvighotellet att hon var lite för närgången. Och hade jag inte ramlat hade nog inte hennes riktigt hotfulla beteende triggats igång.

Upptäcker efter ett tag att mina glasögon har försvunnit i bataljen med kvigan men jag har ingen lust att gå in i hagen igen för att leta efter dem. Jag ringer efter min VD, den Vanlige Drängen, att han får komma hit med med mina reservglasögon. Jag ser för dåligt utan mina glasögon för att jag ska ta bilen hem. Han kommer med glasögonen och jag kan slutföra mitt uppdrag att titta efter vilka växter som finns i en kohage och vi har växtvandringen i en betad kohage utan kor på sommarträffen. Och där finns Johannesört, Gulmåra, Blåklocka, Rölleka, Kråkvicker, Väddklint och snyltrotsväxten Natt och Dag som är väldigt vanlig här i Roslagen och mycket mer. Och jag hittade igen mina glasögon, oskadda, när jag åter besökte Eke några dar senare.

 

Jag vill förmedla denna berättelse till er som besöker våra hagar. Tänk er för, kossor är snälla djur men kan bli farliga i vissa situationer.

 

 

På rymmen mitt i natten

Det ringer i telefonen! Vem kan det vara, mitt i natten! - Det är en massa kvigor här nere på byvägen...säger en röst i mitt öra när jag yrvaket greppar mobiltelefonen.

- Albins kompisar kom alldeles nyss och de säger att det är en massa kossor som springer omkring här vid Loppisen.

Det är bara att hoppa i kläderna, leta rätt på ficklampa och ut i mörkret. Där är Annika och ett gäng grabbar och där skymtar några kvigor. Det är inte de kvigorna som betar här hemma som är på rymmen. Det är kvigorna som betar i Brotorp som har brutit sig ut från hagen. Tre stycken lyckas vi fösa fram till Stora Sten där jag kan öppna elstaketet till hagen där de andra kvigorna går. Med lite lock och pock får jag först över Inga och stora Iris sen lyckas grabbarna och Annika få över svartvita Iris till hagen. Rätt som det är hör de kvigorna som är inne i stallet råma och då får de full fart hem mot stallet.

 

Men då är det två kvigor kvar nånstans. Är det inte något som rör sig därborta på Anders åker? Åke, Vdn, går över bygärdet och där träffar han på den svartvita Zenta som verkar känna sig lite bortkommen. Vi föser fram henne till byvägen och med några uppmuntrande tillrop så hoppar hon in i hagen hon också. Nu har kvigorna som bor i hagen vaknat till. De hörs råm från hagen bakom Ståhls stuga och Zenta galopperar i väg. Men så fattas det en, 1241 Britt-Marie. Det är mörkt och det är omöjligt att leta. Det finns en möjlighet att hon gått förbi Loppisen eller gått på vägen fram till Kvighotellet.

Grabbarna har fått ett äventyr utöver det vanliga när de hade vägarna förbi för att träffa en kompis mitt i natten. Tack ska ni ha, Albin med kompisar. Ni är välkomna att hälsa på, på kvighotellet en annan dag. Vdn tar vägen och jag går i hagen som mynnar till Kvighotellet. Ingen brun kviga längs vägen och ingen vid Kvighotellet. Vi öppnar portarna så att om Britt-Marie dyker upp kan hon gå in. Nu har alla de övriga kvigorna dykt upp bakom stallet och det buffas och bråkas, men ingen Britt-Marie där heller.

Vi hoppas hon dyker upp och vi går in lägger oss. Det är svårt att somna när man inte vet var man har alla djur….men det är ingen idé att leta i mörkret.

Och när Laban och jag går morgonrundan, vem står där i Kofållan utanför kvighotellet och betar i lugn och ro. Jo, det är Britt-Marie. Någon har stängt in henne där. Och i hagen som gränsar till kofållan ligger resten av kvigorna lugnt och idisslar.