Beteskurs på Kvighotellet

Fyra beteskurser har det nu varit på här vid Kvighotellet. Det är Länsstyrelsen i Stockholm som arrangerar med suveräna Inger Pehrsson som kursledare. Deltagare har varit allt från stockholmare med hemman i skärgården, ekologer anställda av kommuner, bönder med får- , get- och nötkreatursbesättningar och andra som vill ha lite djur för att hålla markerna öppna.

Dessa kurser har haft fokus på hur vi nyttjar de sk naturbetesmarkerna. Marker som med hävdats med mulars hjälp i hundratals år och som har en viktig biologisk mångfald pga detta. Man känner sina förfäders odlarmöda när man går över markerna och ser spår av stenmurar, odlingsrösen och handgrävda diken.

För att använda markerna effektivt är det viktigt med planering. Här på kvighotellet släpps djuren ut i omgångar vartefter betet växer till på våren. Sedan fördelas dräktiga kvigor till olika naturbeten längre från gården, ofta till beten som uppbär någon form av miljöersättning. Det är stor efterfrågan på sådana djur och här är det viktigt med ansvarsfördelning, avtal och vem som ska ha ersättning för vad.

För mig är det viktigt att ha de yngre djuren, hemma, nära stallet. De som är 13 – 15 månader ska semineras för att sen bli mjölkkor på Billinge Lantbruk. De minsta kalvarna måste lära sig elstängsel och kan behöva lite extra foder och lite extra koll. Det idealiska skulle även vara att kunna växla djurslag så att det bete som förstagångs-betarna går på skulle ha betats av ett annat djurslag året innan för att lätta på parasitrycket. Ett gäng hästar kanske inte skulle vara så dumt…

Hästarna känns som de är en outnyttjad resurs att beta på naturbetesmarker.

Hälften av de kalvar som föds är tjurkalvar. Om de kastreras och blir stutar blir de utmärkta snälla djur som kan beta tillsammans med kvigor eller hästar och kanske får. Man kan också ha dem som trevliga husdjur t ex att köra in dem. Historiskt har vi faktisk kört oxar längre tid än vi kört hästar.

Stutar är effektiva gräsbetare och skulle göra stor nytta här i Roslagen på de gårdar som förr hade mjölkkor.

Getter kan också vara goda naturvårdare och kompletterar andra djurslag då de gärna äter sly och annat som andra djur ratar. Det visar ett intressant projekt som drivs av Svenska Getavelsförbundet i samarbete med Sveriges Småbrukare och Sveriges Gårdsmejerister.

Vi sitter och äter lunchmatsäcken med coronaavstånd på stenarna i gamla Kofållan. I Kofållan där min mormor, min mamma och mina mostrar mjölkade kor. Att mjölka kor har varit kvinnans lott i bondesamhället. Korna gick på bete i skogen och kom hem för att mjölkas morgon och kväll. En dag när mormor inte var hemma fick torparen Larsson hoppa in som mjölkerska. För att korna skulle acceptera honom fick han sätta på sig huckle och förklä´. Uppe vid torpet där Larsson då bodde finns det nya sommartorpare som njuter av att ha några kvigor som sällskap i hagen vid husknuten.

 

Det finns utmaningar för att nå det viktiga miljömålet ett rikt odlingslandskap med biologisk mångfald. Det behövs uthålliga företag med betesdjur. Uthålliga företag kan vi bara få om det finns lönsamhet. Lönsamheten kräver effektiva företag som klarar en marknadsanpassad produktion vare sej det gäller kött, mjölk eller livskraftiga hästar. Rent praktiskt kan det också vara att hitta bra lösningar för moderna lättjobbade stallar för den tid djuren inte kan nyttja det färska gräset i beteshagen.

 

 Vad äger hon om oss?

Min lilla Viva

 

Laban och jag går vår vanliga morgonrunda. Mitt på Framägnan ligger en svartvit kviga. Det är 1271 Vivan. De andra skymtar där borta i Bakägnan. Det är inte riktigt normalt att en kviga ligger ensam på ett gärde. Vi går fram och kollar läget, hon reser sig lite mödosamt och ser inte ut att må riktigt bra. Jag ringer efter min VD, vanlige drängen, för nu måste vi fösa henne över vägen och in i kvigstallet och det blir nog lite kinkigt om det är bara Laban och jag. Det går lätt att fösa henne över vägen och  in henne i stallet och det är bra att VDn är med så vi kan stänga efter oss för nu kommer förstås hela kviggänget och hänger på.

Jag tar tempen på henne och hon har 39,7. Hon har en infektion i kroppen. Jag ser att en juverfjärdedel är svullen och när jag känner på den är den hård. Det blir till att ringa efter veterinär.

Veterinären kommer och tar ett prov som ska analyseras, men vi tror bägge att det är en juverinflammation som kallas flugmastit eller kvigmastit och att hon behöver penicillin för att bli bra.  Det vetenskapliga namnet är pyogenes. Nu får hon vara inne och bli ompysslad och bli medicinerad i åtminstone sex dagar. Jag försöker mjölka ur så mycket var som möjligt ur spenen och masserar med kamfer. Laban tycker att det är spännande att vara med i ladugården och gör sin plikt att fösa fram henne till foderhäcken när det är dags för att mjölka ur och att få spruta. De första dagarna är hon väldigt trög att få upp och att få att fram till foderhäcken. Hon verkar vara stel i hela kroppen. Dag tre piggnar hon till och går obesvärad när Laban föser henne och hon äter kraftfoder och ensilage med god aptit. Hon börjar nog också känna sig lite ensam och råmar efter sällskap när hennes kompisar, småkvigorna som kan gå ut och in i stallet, är ute och betar gräs. Vi avslutar penicillinbehandlingen men jag fortsätter att mjölka ur var ur spenen några dagar till. Hon har ingen feber och äter med god aptit så nu får hon gå över till den andra sidan på kvigstallet och  får sällskap av småkvigorna som kan gå in och ut och äta vid foderbordet inne eller vara ute och beta gräs.

Vivan är dräktig och ska kalva i april nästa år. Vi får hoppas att inflammationen i den här juverfjärdedelen kommer att läka ut ordentligt så att hon kan ge mjölk i alla fyra spenar när den dagen kommer.

Stella hamnade på fel ställe

I det gassande solskenet fixar jag stängslet på granngårdens åker som kallas Skruven. Olle vill ha åkern avbetad och har på min inrådan putsat den en gång så att det nu finns färskt gräs att äta för kvigorna. I hagen bredvid går sex stora kvigor som ska kalva i vinter. På kvällssidan när det har blivit lite mer svalka tar vi och föser över trettiotvå kvigor. Jag tänker så här att det är bäst att vi aktivt föser över dem till Skruven så att kvigorna inte bara hittar en öppning och tror att de är på rymmen… Sen vill ju Laban jobba lite också. Kvigorna har vaknat till efter att de legat i skuggan och idisslat och slumrat lite. Laban har sprungit före och markerat att här är dom, kvigorna. Jag går före och lockar, kosserna, kosserna kom då… Laban gör stora lovar för att få med alla. VDn kommer efter och håller lite koll på Laban. Kvigorna hänger på och går i en lång rad efter mig och Laban parerar snyggt att de går genom ett ledhål och att de faktiskt följer mig mot Skruven. Väl där blir det full fart på kvigorna som måste kolla upp vad här är för bete. Laban får mycket beröm för bra jobb och så lämnar vi kvigorna på Skruven och tror säkert att de hittar tillbaka till vattenkaret när de blir törstiga.

När vi går morgonrundan, Laban och jag, kommer de i en lång rad till vattenkaret och går sedan tillbaka till Skruven. Men när jag ska räkna kvigorna fattas det en. Men, men där är ju en för mycket i midsommarhagen som gränsar till Skruven. Lilla 1295 Stella har hoppat över eltråden och känner sig nog lite bortkommen bland de stora kvigorna. Lilla Stella ,vars mormor 731 Stella har sällat sig till 100 tons klubben. Det vill säga hon har givit 100 ton mjölk och väntar nu sin 9 kalv.Hon är också den kossa som är Billinge Gårds varumärke. Vad månde då bliva av den här lilla Stella?

När Laban och jag tittar till kvigorna nu på kvällen råmar lilla Stella. Hon saknar nog sina kompisar på den här sidan staketet. Jag tänker, vi gör ett försök Laban och jag att få tillbaka henne. Hon går längs staketet och tre stycken kvigor följer henne på den andra sidan staketet och de andra kvigorna som är i midsommarhagen syns inte till. Laban och jag följer efter henne vid staketet och får henne att vända tillbaka till grinden. Laban föser väldigt följsamt och lyder mig när jag vill att han ska backa och så är vi vid grinden och vi lyckas fösa över henne till de andra och Laban vaktar så inte de andra i hagen följer efter för de har ju naturligtvis dykt upp nu.

Vår duktiga vallhund. Han är så lagom på, djuren är inte rädda för honom och är det inte så att vi säger till att han ska fösa så sitter han där och spanar på dem bara.

Jag berömmer honom och säger att han är värdsbäst i hela världen. Han trycker sej emot mig och ser väldigt belåten ut.

Hålla distansen-med svansen

Här ligger 1282 Sofia och idisslar lugnt en liten bit i från de andra kvigorna. Hon har lärt sig den hårda vägen att här gäller det att hålla lite distans till sina kompisar. För en vecka sedan stod hon mitt i kvigflocken i hasseldungen under eken. Det var jättevarmt och alla kvigorna ville vara i skuggan. Där stod hon blodig från topp till tå. Blodet hade skvättat runt till till flera av de andra kvigorna också. Men vad hade orsakat detta blodbad?

Vi föste henne över vägen och in i stallet. Jag försökte utröna vart blodet kom i från och tog tempen på henne. Förhöjd temp men såg inget sår. Det kunde komma från slidan och kunde kanske vara den fruktade sommarsjukan. Då är det blod i urinen och kissa ville hon inte göra. Så småningom kissade hon men där var inget blod! Men varifrån kommer allt blod ? Jo, från svansspetsen ! Och sedan har hon irriterat slagit runt med svansen och blodat ner sig själv och kompisarna där under eken.

Det här har jag aldrig varit med om under alla mina år som kobonde och kviguppfödare och inte min pappa heller, men när jag nu lyssnar runt bland mina bondekollegor så är det inte helt ovanligt att kor trampar på någons svansspets när de ligger ner och den går av och då blir det rena blodbadet.

Jag klipper rent håret runt svansspetsen och tvättar av svansen med jodopax så får hon vara inne några dagar. Det är i alla fall svalare i stallet än ute och det är inte så mycket bromsar därinne heller och ingen trängsel för att ligga i skuggan. Hon får ha några kompisar med sig inne i stallet också. Så får vi slå gräs och klippa lite goda askskott som kvigorna i stallet får tugga på.

Nu är hon ren och fin efter att ha legat i fuktigt gräs och huvudet är kritvitt igen efter att ha varit grisskärt efter blodet. Likaså är svansen vit och fin men utan borst och längst ut är det en fin sårskorpa och inget blod. Hon får väl ett ärr på svansspetsen men det kan hon leva med. Men hon gör som vi i coronatider, håller lite distans, med sin svans.

 

Är kor farliga

Våra nötkreatur är viktiga spelare för att behålla den biologiska mångfalden. De betar ängar, gamla åkrar, strandängar och ser till att mandelblom, kattfot och blå viol och många andra blommor fortfarande finns i vårt landskap. Det finns miljöstöd att söka för dessa marker och markerna besöks också av studenter och forskare. Söker man stöd för marker ska de ju också kontrolleras, studenter kollar livet i en komocka mm mm. Med full respekt att ni har ett jobb att göra i betesmarkerna där våra djur föder sig och gör nytta för den biologiska mångfalden vill jag höja ett varningens finger för er arbetsmiljö i kohagen. Kor är flockdjur och uppfattar ofta oss människor som del av flocken och kanske som ledare som i vissa fall ska utmanas. En tjur som går med sina kor är alltid en riskfaktor. För det mesta går det alldeles utmärkt att gå i en hage om man har en viss distans till flocken som går där. Att sätta sig att fika i kohagen kan inte rekommenderas.

 

Jag har jobbat med djur i praktiskt taget hela mitt liv. Som barn som kopiga på gården, sedan som föreståndare på några 4H-gårdar och sedan som mjölkbonde och nu tar jag hand om kvigorna från en mjölkgård.

 

Jag är mycket bland djuren , både när de är inne och när de är ute. Jag ser till dem varje dag när de går på bete, pratar med dem, umgås med dem och ropar in dem när de ska in till stallet. Jag har en relation till mina djur och de uppfattar nog mig som ledare för flocken. Ofta kan de finnas djur man måste se upp med, som vill utmana eller umgås på ett våldsamt sätt, och det tolereras inte. Jag är ledaren.

Bara som ett exempel vill jag berätta om en episod jag var med om i somras. Jag skulle göra en växtkännedomsvandring och visa vilka växter som finns i en kohage i högsommartid för mina kompisar i Uppodlarna som hade sin sommarträff här i Roslagen. När jag ändå var på Eke Gård skulle jag titta till kvigorna som var där. Kolla vattnet och räkna dem och se att allt var ok med dem. Jag letade efter dem och hittade dem till slut bland älgräset i den fuktigare delen av hagen. Alla fanns i flocken, det var varmt och rätt som det är så kommer en kviga fram till mig mig och börjar knuffa på på mig . Jag försöka avleda henne med att klia henne på halsen och under hakan och backar försiktigt. Men då snubblar jag till och ramlar och då blir hon verkligen hotfull och jag tänker att nu är min sista tid kommen. Många tankar vandrar i huvudet , på bondekolleger som blivit skadade av hotfulla tjurar. Nötkreatur är stora djur ! Finns ingen hjälp i närheten….men jag sträcker mig efter en påk som ligger på marken och drämmer till kvigan och ryter åt henne. Hon backar och jag smyger mig försiktigt runt de andra kvigorna och kryper under staketet. Hjärtat dunkar, den här kvigan, Stella, vet jag brukade jag få se upp med även hemma i kvighotellet att hon var lite för närgången. Och hade jag inte ramlat hade nog inte hennes riktigt hotfulla beteende triggats igång.

Upptäcker efter ett tag att mina glasögon har försvunnit i bataljen med kvigan men jag har ingen lust att gå in i hagen igen för att leta efter dem. Jag ringer efter min VD, den Vanlige Drängen, att han får komma hit med med mina reservglasögon. Jag ser för dåligt utan mina glasögon för att jag ska ta bilen hem. Han kommer med glasögonen och jag kan slutföra mitt uppdrag att titta efter vilka växter som finns i en kohage och vi har växtvandringen i en betad kohage utan kor på sommarträffen. Och där finns Johannesört, Gulmåra, Blåklocka, Rölleka, Kråkvicker, Väddklint och snyltrotsväxten Natt och Dag som är väldigt vanlig här i Roslagen och mycket mer. Och jag hittade igen mina glasögon, oskadda, när jag åter besökte Eke några dar senare.

 

Jag vill förmedla denna berättelse till er som besöker våra hagar. Tänk er för, kossor är snälla djur men kan bli farliga i vissa situationer.

 

 

På rymmen mitt i natten

Det ringer i telefonen! Vem kan det vara, mitt i natten! - Det är en massa kvigor här nere på byvägen...säger en röst i mitt öra när jag yrvaket greppar mobiltelefonen.

- Albins kompisar kom alldeles nyss och de säger att det är en massa kossor som springer omkring här vid Loppisen.

Det är bara att hoppa i kläderna, leta rätt på ficklampa och ut i mörkret. Där är Annika och ett gäng grabbar och där skymtar några kvigor. Det är inte de kvigorna som betar här hemma som är på rymmen. Det är kvigorna som betar i Brotorp som har brutit sig ut från hagen. Tre stycken lyckas vi fösa fram till Stora Sten där jag kan öppna elstaketet till hagen där de andra kvigorna går. Med lite lock och pock får jag först över Inga och stora Iris sen lyckas grabbarna och Annika få över svartvita Iris till hagen. Rätt som det är hör de kvigorna som är inne i stallet råma och då får de full fart hem mot stallet.

 

Men då är det två kvigor kvar nånstans. Är det inte något som rör sig därborta på Anders åker? Åke, Vdn, går över bygärdet och där träffar han på den svartvita Zenta som verkar känna sig lite bortkommen. Vi föser fram henne till byvägen och med några uppmuntrande tillrop så hoppar hon in i hagen hon också. Nu har kvigorna som bor i hagen vaknat till. De hörs råm från hagen bakom Ståhls stuga och Zenta galopperar i väg. Men så fattas det en, 1241 Britt-Marie. Det är mörkt och det är omöjligt att leta. Det finns en möjlighet att hon gått förbi Loppisen eller gått på vägen fram till Kvighotellet.

Grabbarna har fått ett äventyr utöver det vanliga när de hade vägarna förbi för att träffa en kompis mitt i natten. Tack ska ni ha, Albin med kompisar. Ni är välkomna att hälsa på, på kvighotellet en annan dag. Vdn tar vägen och jag går i hagen som mynnar till Kvighotellet. Ingen brun kviga längs vägen och ingen vid Kvighotellet. Vi öppnar portarna så att om Britt-Marie dyker upp kan hon gå in. Nu har alla de övriga kvigorna dykt upp bakom stallet och det buffas och bråkas, men ingen Britt-Marie där heller.

Vi hoppas hon dyker upp och vi går in lägger oss. Det är svårt att somna när man inte vet var man har alla djur….men det är ingen idé att leta i mörkret.

Och när Laban och jag går morgonrundan, vem står där i Kofållan utanför kvighotellet och betar i lugn och ro. Jo, det är Britt-Marie. Någon har stängt in henne där. Och i hagen som gränsar till kofållan ligger resten av kvigorna lugnt och idisslar.

 

 

Och lilla Gullefjun, med mjuka silkesdun...

Höna – Pöna är sur. Hon vill bara ligga i sitt rede och den som petar på henne för att kolla om det finns något ägg under henne får sej ett nyp och ett förargat kackel. Hon vill ligga på ägg och kläcka fram kycklingar. Hon vill ha några duniga små ungar att pyssla om.  Lilla Emma snart 4 år hade förra sommaren några kaniner på tomten i Uppsala, men i år blev det inga sommarkaniner. Det kanske skulle vara spännande med en höna och några kycklingar råkar jag kläcka ur mig i samtal med Emmas mamma. Emma blir eld och lågor, det skulle vara roligt med kycklingar. Då kan jag ge dom mat och sjunga för dem, säger Emma.

Jag ringer till Tomas på Vitsjökroken och frågar honom om han har tuppar till sina hönor på gården och om jag kan få köpa några färska ägg att lägga under vår Höna- Pöna. Jovisst, har han tuppar till hönorna och några ägg kan jag få köpa av honom. Sagt och gjort, Höna-Pöna tar sig an äggen och vi skiljer av henne från de andra hönsen, så hon får en egen kupé med halmat rede och egen mat och vatten. Sedan blir det att vänta i tre veckor.

Efter tjuguen dagar är det en liten guling som tittar fram under hönan. Vi hoppas att det ska bli lite mera pip och några till som ska titta fram, men icke.  Inga pip under hönan. Vi tar vår transportbur som vi kan ha katter i och halmar den och lägger in hönan och lilla kycklingen och kollar de andra äggen. Om det är nåt liv idem brukar det pipa när man vrider på äggen, men det är alldeles tyst. Vi knackar försiktigt hål i äggen och i några finns det halvfärdiga kycklingar och de andra är nog inte befruktade. Nåja, en bur är färdigställd i Uppsala och vi har en höna och en pigg gul kyckling så vi tar en färd till Uppsala med Höna-Pöna och Gullefjun i en liten bur. Kycklingen piper lite förskräckt men hönan skrockar tröstande och kycklingen slumrar under mammans fjädrar.

I Uppsala väntar buren och hårdkokt äggula och havregryn på höna med kyckling. Barnen har somnat och hönan och kycklingen gör sig hemmastadda. Det skulle ju vara roligt om det var några fler kycklingar och det finns säkert daggamla kycklingar att köpa, resonerar vi om när vi fikar. Vi lämnar familjen med bryderiet att hitta några fler kycklingar, fostersyskon till Gullefjun, och får nästa dag höra att de köpt tre små svarta kycklingar . Emma är stolt, för de får åka hem i hennes hundbur som hon brukar ha sina gosedjur i.

Hönan vill förstås inte riktigt acceptera de nya små. Det är bara Gullefjun som får komma in och värma sig i dunet under henne. Men alla är i buren och får väl del av hennes värme i alla fall. Men dan därpå inhandlas en värmelampa. Hönan accepterar sina fosterbarn mer och mer, och nu får även de svarta kycklingarna ligga under hennes vingar och hon lockar dem när det är mat på gång.

Kycklingarna låter sig klappas på och hönan uppskattar också sällskapet av barnen. Emma sjunger för dem och har lite resonemang med hönan och hönan skrockar vänligt tillbaka. Även lilla Stina klappar försiktigt de små kycklingarna.

När nu inte Emma kan komma hit och pyssla om djuren på gården här, får vi ta några djur till henne istället. Så kanske hon blir bonde när hon blir stor…

Vid symaskinen, Karin Broström

Städning av tygförrådet har resulterat i några nya mjölkhämtarväskor. Väskor gjorda av överblivna tygbitar och övergivna  jeans och overaller. Med två symaskiner och utsikt över kvighagen får jag bra avkoppling mellan påkopplingar till teamsmöten och webinarier om allt från utkotttsmöten i LRF till REKO-ringar Farmer time och Farm to Fork och diskussioner om hållbarhet och klimat med Länsstyrelse och Region. Så här alternerar jag mellan sammanträdesrummet Mellankammaren och syateljen Utvind. Sen har jag också kollen på kvigorna i hagarna runt gården. Alla är ute nu men kräver tillsyn och till Labans stora glädje skall några fösas in och ut ur ladugården när det är brunst och semineringsdags.

Men, som sagt , 4 nygjorda väskor av återvunnet material vill finna nya ägare. Väskan har tre fack speciellt designade att rymma tre liter mjölk. Som en extra finess finns en sleif att fästa i säkerhetsbältet på bilen så den inte stjälper.

Du kan beställa din väska här

 

 

En cykeltur med nostalgi

Laddar cykelkorgen med lite fika. Termosen jag köpte vid SM i plöjning nån gång på 80-talet är fortfarande den bästa på att hålla kaffevattnet varmt. Färden går mot Vikingabyn på Storholmen vid Erkens strand. Där ska vi ha ett möte med Centerpartiet.

Här cyklade vi för 50 år sedan för att lyssna på populära artister och dansa på dansbanan. Ungdomar från Lunda, Kvilunda och Röksta  och vi från Norrsund cyklade på vägen mellan kyrkorna, förbi sandtaget i Kullsta och vidare mot  Svanberga. Nu tar jag samma väg och känner nostalgi…

Här hade vi också simskoleavslutningar under Kerstin Frejs bestämda ledning. Då gällde det att kunna sjunga Vi går över daggstänkta berg... 

Vägkanterna vaktas av Svenske Soldaten, gul  och blå, även kallad Natt och Dag eller Lundkovall. Jag cyklar förbi några av Finngarnes kvigor och Kullstas åkrar är redan slagna. Här möts Roslagsbros och Estunas mjölkgårdar. Billinge och Finngarne. Cyklar mellan vindkraftverken och skymtar Kullstas friluftsteater bakom ladan. En riktigt bra cykelväg är det. Men sen är det ca 100 meter att cykla på 76:an och det känns riktigt trångt och läskigt.

Nu är det en vikingaby på Storholmen och här har det funnits vikingar på riktigt. Erken hade nog känning med Roslagskusten på 900-talet, och det har ju Erken fortfarande genom Broströmmens utlopp i Norrtäljeviken. Kanske seglade vikingar från Storholmen ända till Kristianopel…

För 50 år sen var det kramar och kind mot kind på Storholmen, nu i Coronatider är det lagom distans som gäller. Men trevligt har vi med gott fika med god tårta.

En lektion från foderbordet...

Krönika i Land Lantbruk 20200522

Jag rullar ut ensilagebalen på foderbordet. Klöver och timotej, det doftar gott och kvigorna låter sig väl smaka. Då ringer det i telefonen – oj, det var idag jag skulle låta mig intervjuas av några gymnasieelever om hållbarhet, biologisk mångfald och andra miljöfrågor. Ja, det kan väl passa bra att stå här på foderbordet med kvigorna mumsande omkring mig och prata hållbarhet och grön omställning när man nu inte kan vara klassrummet eller att de komma hit till gården.

 

För att gynna biologisk mångfald odlar vi olika växter på åkrarna. Vi låter djuren beta gräs på ängar så att blommor har chansen att växa och blomma.

Jag berättar att på gården har vi ett kretsloppstänk där djurens gödsel blir näring till det som växer på åkrarna och som sen blir foder åt djuren.

Vi kommer in på hur vi ska ställa om från fossila bränslen. Jag berättar om min lastmaskin som jag kör fram ensilagebalar med och skrapar ut gödsel med. Den skulle jag vilja skulle gå på el, som skulle kunna produceras på lagårdstaket .Traktorer kan ju också gå på el eller biogas som man kan göra av kornas gödsel.

- Men, har ni råd med det? Elbilar är ju jättedyra. Då måste ju en traktor kosta säkert en miljon. Ja det är ju det där med lönsamhet också. En nog så viktig fråga om man ska vara bonde idag.

 

Eleven tackar för samtalet. Kvigorna tittar lite förundrat på mig där jag står på foderbordet och pratar i telefon. Ja, ni tjejer, ni är nog så viktiga för en hållbar, grön omställning.

Karin Broström

ledamot i LRF Mälardalens styrelse

 

Hundar som skäller och hundar som vallar

Det är en hund som skäller nere i byn. Våran Laban ligger på soffan i köket. Och , han skäller nästan aldrig. Jag går ut på utvind och kollar ner mot byn.

Men , vad är det som händer där nere vid Stora Sten ? En spetshund skäller på kvigorna som äter ensilage i foderhäckarna ! Men de bryr sig faktiskt inte. De struntar i hunden. En brun kviga vänder sig om och tittar på hunden, och hunden skäller. Vilken tur att de är så coola, kvigorna och att de faktiskt är van vid hund, men en annan typ av hund.

– Men vem har en spetshund? De enda jag känner är Mathias och Therese, som bor vid Slaktars som vi säger, vi som är uppvuxna här i Norrsund. Kollar om jag han hitta ett telefonnummer till dem , men hittar inget. Jag ringer till min granne Annika och frågar om hon har något nummer till Mathias eller Therese. Nej, det har hon inte, så jag tar bilen och åker till Slaktars, ringer på och frågar om de vet var de har sin hund. Jämthunden Disa är hemma, och inte alls nere vid Stora Sten och skäller på kvigor. Men Mathias har en misstanke om var hunden hör hemma. Vi tar varsin bil, Mathias kör före in på Slåtterängsvägen vid Hummelbro. Vi knackar på och frågar om han vet var han har sin hund. Han tror att den är i hundgården, men det är den inte. – Han är och skäller på mina kvigor , säger jag.

Under tiden har Åke, den vanlige drängen, VDn med andra ord, gått ner till Stora Sten, spännt ögonen i hunden och sagt åt den att gå hem. Den har lomat iväg västerut mot vindkraftverket. När jag kommer hem är det lugnt i hagen . Ägarna till den förrymda hunden, Mathias och Therese och hunden  Disa letar hund. Det läggs ut en efterlysning av hunden på facebookgruppen Grannsamverkan Två Kyrkors väg och vid 9-tiden på kvällen har han kommit tillrätta.

Ett äventyr med lyckligt slut. På morgonpromenade dagen därpå räknar vallhunden Laban och jag kvigorna som nu är bakom ladugården. Senare den dagen vallar han fem kvigor upp till torpen vid vindkraftverket. Våran Laban har de lagom respekt för och de tyckte nog att jämthunden uppförde sig konstigt.

Morgonpromenad med Laban

Morgon på Kvighotellet

Morgon på Kvighotellet

 

En hundnos nosar mig i armhålan. Det är dags att stiga upp tycker Laban. Javisst är det dags att stiga upp, morgonsolen lyser in genom sovrumsfönstret, det är ljust ute. Av med min perfekta nysydda pyjamas med motivet Kött från Roslagen på skinkorna och på med långkalsonger och tröja. Nere i köket väntar två hungriga katter på ett litet morgonmål och Laban vill gå ut. Laban springer ut och inspekterar lagårdsbacken och sedan går vi ner bakom vedboden för en liten morgonrunda. En hare springer upp framför nosen på Laban. Han försöker runda den på riktigt vallhundsvis men stannar när jag ropar stanna och kommer tillbaks i full galopp när jag ropar på honom. En riktigt duktig hund, det är vad det är, våran Laban. Sen nosar han lite här och där, kissar lite här och där och hittar ett bra bajsställe innan det är dags att gå in till katterna igen.

 

Jag sätter igång en brasa i pannan. Ser till att det är ordentlig fart i pannan så pannan blir varm tills jag kommer in igen och kan lägga in mer ved och lägga ut så att det blir värme på elementen. Nu får Laban stanna inne och jag går ner för morgonkollen i kvigstallet. Idag ska en kviga semineras och vi ska passa på att dräktighetsundersöka fem kvigor. Snart är det utsläpp av djur och en flock ska vara i på betet ner mot Broströmmen vid Brotorp och njuta av en riktigt skönt sommarlov innan jobbet börjar som mjölkkor på Billinge till hösten. Då vill jag veta att de är dräktiga innan vi släpper dem till Brotorp. För att det ska fungera smidigt med de djur som ska dräktighetsundersökas behöver jag flytta om dem lite grann. Det är enklast att göra det på morgonen när det är lugnt i stallet och jag gör det helst ensam, i samspråk med djuren. 1244 Stella är lite egen av sig. Hon hamnar ofta framför liggbåsen när hon reser sig och sedan vill hon bli hjälpt att komma därifrån. Nu föser jag henne försiktigt bakåt i liggbåset och föser över henne till de lite yngre kalvarna där det finns möjlighet att låsa fodergrindarna så att hon står still när vi ska dräktighetsundersöka henne. 1239 Zenta och 1248 Iris får knalla över till Lyxsviten på Kvighotellet där det finns två liggplatser och också möjlighet att låsa fast dem så de står stilla vid dräktighetsundersökningen.

 

Sen är det utfodring av djuren. Jag kör fram en ensilagebal med Weidemannen, vår röda lastmaskin, hissar upp den med eltelfern och rullar ut den på foderbordet. Smaskens tycker kvigorna och snart hörs det mysiga mumsandet av vallgräset. Då är det dags för mig att gå in och äta frukost och sedan vara med på ett Webbinarium om hur små producenter kan komma in med sina produkter i ICAs hyllor. Jag får överlämna jobbet med att skrapa ner skit och ströa till min VD (Vanliga Dräng ) och kofösarhunden Laban.

 

Hinner lagom med att vara med på Webbinariet innan Jenny på Växa dyker upp och jag kan serva henne så hon kan seminera 1255 och dräktighetsundersöka de andra kvigorna. Och det blir Bingo!

Alla fem kvigorna är dräktiga!

 

Då är det bara att spola av kofösarhunden och gå in och äta lunch. Det var den morgonen och förmiddagen på Kvighotellet en dag i april.

Vatten, vatten bara vanligt vatten

Laban plumsar i vattnet på åkern nedanför gården. Diket är fullt, jorden är mättad med vatten. Vatten från Ägnan och dagvatten från lagårdsbacken vid ungdjursstallet fyller på i diket som sedan fyller på i Brosjön. Tack och lov att jag har en dagvattenbrunn utanför kvigstallet, annars hade skrapgångarna blivit fyllda med vatten denna vattenrika höst som aldrig övergick till vinter. Då hade man skrapat skit som i kung Aguars stallar. Det var ju en av Herkules storverk, att släppa in en flod i kung Aguars stallar. På så sätt blev det soprent i det stallet.

I kväll är det som flera andra kvällar studiecirkel i markavvattning, Äga och förvalta diken. I kväll är det den andra träffen i Riala. Här i Roslagen finns många sänkta sjöar, som man sänkte för att få mer mark att odla. Nu har vi en en livsmedelsstrategi där vi ska öka livsmedelsproduktionen och då gäller det att säkra både jordbruksmark och vattenkvalitet. Här finns många vattenföretag mer eller mindre aktiva. Upptäckte häromveckan genom att gå in på länsstyrelsens karttjänst att min fastighet är delägare i ett dikningsföretag. Dalägnan! Två åkrar med ett dike i mitten som till stor del består av gyttjelera med lågt pH. OK, visst kan man få goda skördar om en vall har fått en bra etablering, men man kan också köra fast i leran. De senaste åren har den utnyttjats mest som bete och betalar sig en rensning av diket som delägs utav andra fastigheter? Handlingarna har dock hittats i granngården så nu väntar intressant läsning. Kärret heter åkern som Dalägnan gränsar till och där är diket till stor del rörlagt. Där har man hört skrönan om att när de dikade där fick de vara otroligt snabba att få ner rören för dikeskanterna rasade ner meddetsamma.

Spännande att se om vattnet från Dalägnans dike verkligen kommer ner till Brosjön. För något fall att tala om kan det inte vara. Vi får väl kolla, Laban och jag.

Ny arbetskompis på kvighotellet

Ja, så blev det äntligen en hund på sofflocket igen. Lerkulans Laban var namnet på den nya soffliggaren. Men han har jobbat också, vår nya arbetskamrat. Att hålla kvigorna borta från liggbåsen när vi skrapar skit och ströar. Lite läskigt var det nog med de lite större kvigorna och han hade lite svårt att fatta att han skulle hålla undan kvigorna och mota bort dem istället för att runda dem och fösa dem mot mig. Men roligt var det nog och nu är grabben trött. Men han kanske även är trött för att han har hypnotiserat katter en del av dagen. Men nu får katter och kvigor sköta sig själva.

Laban är en tvåårig Border Collie som vi hittade hos en uppfödare i Skinnskatteberg. Han har redan lärt sig grunderna i vallning och vi tror att han blir en tillgång för oss på Kvighotellet. Han verkar också vara en bra hundkompis och Latte lämnade ett stort tomrum efter sig som nu Laban kan fylla.

Sturske Laban kallar VDn honom för efter en kuplett som Povel Ramel skrivit.

 

Ett stort innanlår...

Det är dags att rensa frysen. Den behöver avfrostas och rengöras för att ta hand om nytt kött för trevliga middagar framöver. Det nötkött som finns kvar har nu legat nästan ett år i frysen. Men vad gör man med med 3,15 kg innanlår i en stor djupfryst klump?

Då är det dags att sätta på sig husmorsdressen. Huckle och förkläde på, och kolla den gamla kokboken.

Jag börjar med att tina köttbiten. Efter ett dygn i verandan går den skapligt att skära i skivor. Så första steget är att skära några skivor som blir till biffar till VDn och mig som jag steker i stekpannan. Min bästa gjutjärnsstekpanna...

Sen får köttet tina lite till så att jag kan skära lagom stora tärningar som blir stomme till köttgrytor. Dom bryner jag och kokar i ca 1 timme på spisen i min gjutjärnsgryta. Grytan får kallna under natten i min veranda. Nästa dag tar jag och lägger lagom många köttärningar i en kastrull, lägger i skivad morot och palsternacka samt tärnad rotselleri och låter det koka nån kvart till och då slänger jag i lite djupfrysta ärter. En god köttgryta för två personer blev det. Resten av kötttärningarna fryser jag ner så blir det stommen till nya köttgrytor när man snabbt vill ha lite mat på bordet.

Men så blev det ändå drygt ett kilo innanlår kvar. Den steken lägger jag i min gamla rostfria mjölkhämtare och gör en lag av äppelmust från Getingarne, rapsolja från Vitsjökroken, lite lök och krydddor. Den lagen häller jag över steken i mjölkhämtaren och nu ska den stå och marineras i 2-5 dagar i verandan. Sen ska den stekas och bli en god söndagsmiddag i salen på söndag då vi ska fira VDns födelsedag.

Det var sagan om ett innanlår...Snart fyller vi frysen igen med gott kött från djur som levt ett bra djurliv här i Roslagen.

 

 

Att vara morsa åt sin farsa

Att vara morsa åt sin farsa..

 

Min far, den gamle odalmannen som snabbt hoppade in traktorn när nåt skulle göras, har blivit en gammal man. Fortfarande nyfiken på livet, fortfarande glad när han träffar på en rar växt i nån rabatt eller en lite ovanligare fågel på foderbordet. Glad när han träffar barnbarnen och gläds när de kommer på besök. Vill ha nån att prata med varje dag och känner behov av att röra sig så rollatorn är välmotionerad.

Men så är det ju det här med dag och natt. När man blir trött på eftermiddagen och vaknar och tror att det är morgon. Då kokar han sin gröt i mikron,klär på sig och vill gå ut en vända. Han tar tag i dörren och vill gå ut men då är det en röst som säger, det är natt nu , gå och lägg dej. Då blir han arg! Då ringer han sitt säkraste telefonnummer och jag svarar yrvaket. Ja, det är farsan det här, nu släpper inte den här tanten ut mig säger han med förtvivlan i rösten.

 

Min far är 93 år och bor ensam i sin lägenhet i Solbacka, ett bostadsområde i utkanten av Norrtälje. Han är änkeman sen fem år tillbaka och som traditionen bjuder i bondesamhället så var det ju mamma som stod för nästan allt hushållsarbete och var den som lagade maten. Nu har han lärt sig hur man kokar gröt i mikrovågsugnen men får en matlåda varje dag av min syster som bor granne. Min man hjälper honom att handla så att det finns mjölk och fil, bröd smör och ost och förstås lite goda kakor att bjuda på när barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommer på besök. Han har fått ett larm installerat som säger ”Det är natt nu, gå och lägg dig” när han öppnar dörren mellan kl 9 på kvällen och 6 på morgonen.

 

- Men pappa, det är natt nu, klockan är halv tolv på natten och det är mörkt ute. Efter en lite förvirrad diskussion förändras den förtvivlade rösten.

- Ja du har nog rätt, det är mörkt ute.

- Ja pappa, gå och lägg dig nu

- Ja jag lyder väl dig då. Jag går och lägger mig en stund…

- Du ska lägga dej på riktigt, för just nu är det mitt i natten. God natt, pappa.

 

Sen tar det ju en stund innan jag somnar… Det här är ju inte hållbart. Pappa behöver mer tillsyn än vad jag och min syster kan erbjuda. Vi är tacksamma för dagverksamheten på Amiralen en dag i veckan och för larmet som hindrar honom för att gå ut mitt i natten och för trygghetslarm och gpslarm. Men det här är tekniker som kan fallera. Häromveckan blev det strömlöst i Norrtälje. Då tappade ”nattlarmet” tidsperspektivet och larmade mitt på dagen. Än så länge är han trygg med att slå mitt telefonnummer men andra nummer är besvärliga att slå på telefonen. Och sen behöver han mer socialt umgänge. Han behöver ett annat boende. Med mer tillsyn, några att prata med, några till som hjälper honom med vardagliga bestyr. Vi har sökt äldreboende och fått avslag. Men nu söker vi igen. Man ska väl inte behöva vara halvdöd för att få njuta av ett tryggt boende på ålderns höst.

Jag är gärna morsa åt min farsa men han behöver en tryggare tillvaro på ett äldreboende.

 

Oxveckorna börjar

Oxveckorna har börjat. Men det börjar ljusna, det blir inte mörkt klockan tre på eftermiddagen. Nån timme till ljus har vi fått sen i julas. Allvaret börjar, med möten och planering. Kvigorna ska ha sin skötsel, uppdragen man har ska genomföras. Staffan Stalledräng med sina fålar fem får flytta ner i kökssoffan till nästa jul. Kossornas chokladstall är uppätet så de får flytta till köksfönstret och vänta in våren. Julskinkan är uppäten så då får det bli klimatsmart oxkött istället. Nja, det är ju inte kött från oxe förstås utan från en kviga som har varit på kvighotellet och under några somrar betat på ängarna runt Broströmmen och sett till att mandelblom, kattfot och blå viol har fått chansen att växa. Så gårdagens ungsrostade rödbetor med äpplen som i går serverades till sista skinkan fick i dag tjänstgöra som tilltugg till några biffar.

Resten av innanlåret har blivit köttgryta som ska serveras nästa lördag.

För att få lite fart på våren får kossorna i fönstret sällskap av ärtor som ska bli goda ärtskott. Här finns inga vildsvin eller duvor som kan äventyra skörden. Du gäller det bara att vattna lagom så finns det närproducerade ärtskott att äta till köttgrytan.

Så var glada julen slut...

Kråkorna sitter i granen och kraxar... Är julen slut nu.- Var är alla barnen? Mamma Mu kossorna, Kalikåkossan och Arlakossorna muar  - Vi vill åka traktor och vi vill komma tillbaks till våra korgar.

- Lugna er Kråkor och Kossor. Nu har jag bjudit barnen i grannskapet på Julgransplundring. Sockerdricksträdet har prodcerat en stor julmust, chokladstallet som Elvin och Tobias monterat ihop vill bli uppätet. Då är det dags för dans kring granen och avklädsel av gran. Vi äro musikanter och Räven raskar över isen och Prästens lilla Kråka hamnar i diket. Jesusbarnet med familj får flytta ner i soffan till nästa jul. - Flyg ner från granen nu Kråkan och busa med Mamma Mu i soffan istället. Axel, Astrid, Freja och Emma kör traktorerna fram och tillbaks.Lilla Stina sover i mormors famn. Inför barnens stora ögon kraschar Johan  Chokladstallet och nu blir det fika med fruktkaka, pepparkakor och chokladstall.

Så var glada julen slut, slut, slut....

 

 

Morfar berättar

HEJ STINA !

Jag skriver detta den 18-e December 2019. Du är 5 dagar gammal. Jag tänkte berätta vad som hände den 13-e December från min synpunkt.  Jag är din morfar och är 77 år gammal.  Din mormor fanns i Uppsala för att hålla reda på din storasyster medan mamma var på  BB med din pappa.  Du föddes på Luciadagen. Jag är ensam hemma på morgonen  när mormor åkt. Jag sitter på toaletten när det hörs konstiga  ljud neifrån köket. Jag skyndar ner och träffar två sotare som hade tänkt sota våran panna. Men det gick inte för mormor hade innan hon åkte startat upp eld i pannan och då kan man inte sota. Dom hade nog tänkt att provtrycka vår skorsten också för att se att den var hel. Jag fick förklara att mormor hade tagit emot meddelandet om när dom skulle komma,  men i all uppståndelse  kring när du skulle födas så hade hon glömt att meddela mig.. Dom sa att då skulle vi få en ny kallelse och så gick dom.  Jag åt och skötte våra kvigor. Dom fick kraftfoder och ensilagebalar och så gjorde jag rent där dom hade bajsat. Sen var det bara att vänta på meddelande om att du hade fötts.  Din mamma hade åkt in in vid 8 –tiden till BB men du dröjde kvar och ville inte komma ut. Mormor blev avbytt av Erika och Anders  och åkte hem till mig. Hon var trött och somnade snart. Jag tittade på TV. Det var en film som hette TAKEN och handlade om en pappa som fick rädda sin dotter mot några särdeles otäcka bovar. Jag stängde av TV-n straxt innan slutet och reste mig upp. Då  hade jag suttit  för länge och fick en väldig kramp i vänstra benet. Det gjorde jätteont.  Jag misstänker att det var nog ungefär samtidigt som du föddes. Någon halvtimme efteråt hade krampen släppt och jag skulle gå och lägga mig. Då skrev dom på face book att du hade fötts. Jag gick upp och väckte mormor som blev jätterädd och trodde att något hemskt hade hänt. Men det hade det ju inte. Du hade ju fötts. Sen dröjde det innan vi somnade. Vi hade fått vårt 4-e barnbarn efter Elvin Tobias och Emma.  Dagen efter fick jag veta att du hade fötts precis 21 minuter över 12.  Den tiden hade Emma också fötts. Vänder man på dom siffrorna så blir det samma baklänges.

Nej nu slutar jag här. Du kommer att hälsa på oss till jul tillsammans med dina kusiner. Då får vi träffa dig i verkligheten  och inte bara på bild.  Det dröjer nog några år innan du kan läsa det här.  Till dess. Hej då  !   från din morfar

 

Byte i Krylbo...

Byte i Krylbo var en av sketcherna på den årliga julfesten vi i Roslagsbro 4H hade i Brogården både när jag var 4H-are och mina döttrar var 4H-are.Men nu är det mer än 20 år sedan den sketchen spelades i Brogården. Men nu har byte i Krylbo en annan betydelse för mig på Kvighotellet. Dags att byta djur. Snövit, Zenta och Iris är högdräktiga och ska kalva i juletid, nyårstid och trettondagstid och behöver komma hem till Billinge. Nu är boxen för småkalvar färdigställd och liggbåsen för de minsta kvigorna har fått ny madrass.

Så tre stora kvigor till Billinge och tretton små kvigor till Kvighotellet är innebörden i byte i Krylbo. Innebörden i sketchen i Brogården var att när konduktören sa, byte i Krylbo, var det en av passagerarna som började klä av sig och när han stod där bara kalsingarna kom konduktören tillbaka och frågade vad han höll på med, då sa han "men du sa ju byte i Krylbo". Ridå!

 

Här är 1185 Snövit som kalasar på nypon på sitt sommarbete uppe i midsommarhagen vid torpen nere i Norrsund. Gammal hävdad betesmark sedan 100-tals år. Med rik flora av bland annat kattfot, mandelblom och korskovall .

Snövit äter nypon