Britta har ont i klöven

Tittar till kvigorna i midsommarhagen. Sju unga kvigor är där. Och när de reser på sig för att komma mig till mötes är det en kviga som haltar på ett framben. Det är 1212, som inte hade något namn, som döptes till Britta av praktikanterna på Billinge. Jag har lyckats på några andra kvigor att genom att göra rent klöven bota hältan, men Britta har svårt att förstå att jag vill hennes bästa när jag kommer med min sprayflaska. Jag beslutar att jag måste ta hem henne för att kunna bota henne. Det är ca en km hem över åker och äng och genom kohagen.

Men om vi är tre stycken borde det gå. Två med lockhinkar och en påfösare. Så vi påbörjar promenaden hemma vid stallet. Hittar lite fina blommor på ängen och hittar kvigorna nästan längst bort vid det kraschade vindkraftverket.

Kvigorna hänger på i lite lagom takt, förbi vattenkopparna och ner mot åkern som kallas Skruven. Där lockar Anette Britta vidare med påfösaren Åke och jag stannar med min lockhink hos de andra kvigorna.

Efter en stund lämnar jag kvigorna och hinken och smyger iväg för att hjälpa till att fösa Britta. Vi föser in henne i hagen där de andra kvigorna går. Där ropar vi , kosserna, kosserna kom då, vilket betyder att nu går vi in i ladugården. Jag går först med lockhink och ropar och Britta och kviggänget hänger på. Här är man med kompisar igen tänker hon nog. Sedan är det en lätt match att få in henne i hagen utanför stallet och sedan in i sjukboxen. De andra kvigorna vill förstås också in men de får stanna därute. Nu kan vi i lugn och ro tvätta rent och sätta på bandage.

Det känns bra att ha fått in henne och nu har hon goda chanser att bli frisk. Hon äter lite pellets, gräs och hö. När jag tittar till henne  ligger hon och idisslar i boxen. Det här ska nog gå bra.

Jag cyklar upp till hagen för att kolla att inte de andra kvigorna har smitit ut och för att hämta hinken. Knackar på hos "sommartorparna" för att tala om att vi har tagit hem en kviga. De hade räknat och räknat men det fattades en....De uppskattar sällskapet av kvigor på sommartorpet.

En guling i hagen

Tittar till kvigorna som vanligt på morgonen. Mitt bland de röda och svarta kvigorna ligger en gul kviga. Känner en ahaupplevelse. Detta har jag varit med om förut…Kossorna, var nog bara röda på den tiden. Men tidigt på morgonen när det är dags att komma in för mjölkning ligger det en guling mitt ibland korna. Jag gnuggar mig i ögonen. Vad är det för djur som kommit hit?

Egentligen var det inte så konstigt. Vi hade några hästar på foder. Fjordstoet Idun, hennes tvåårige son Tom Puss och lilla fölet Indra. Idun var en god moder, men ville ägna sin tid åt minstingen, och tyckte nog att Tom Puss var stor nog att klara sig själv. Då tog han sin tillflykt till kossorna den morgonen. Och kossorna hade inte något emot att ha häst som sällskap i hagen. Så då blev det så den sommaren. Idun och Indra gick för sig och Tom Puss höll sig till kossorna. Han följde med dem in i ladugården och tog plats på kvigsidan där han fick lite hö att tugga på medans korna mjölkades. På kvällarna var det ofta någon av tjejerna på gården som ryktade och kratsade hovar på Tom Puss. Han blev Annelies häst. Hon körde in honom och red in honom och han följde med henne vart hon än tog vägen. Både fjordhästar och Jerseykor är blacka och har en gul ton i pälsen.

Han bar nog med sig minnet av de snälla korna hela sitt liv. När ens mamma inte vill veta av en är det bra att det finns kossor i närheten.

 

Kvigor hit och kvigor dit

Släpp kvigorna ut det är vår... På långfredagen bjöd vi in till Kvigsläpp. Ensilagebalarna började sina. Vackert väder i april, men torrt. Nog kunde ett gäng kvigor ta ett första gräsintag och få ligga och njutaoch idissla ute i der vackra vårvädret. Skydd för regn och blåst fanns i Björkbacken. Grannar och vänner dök upp för att stå ivägen på rätt stalle så att de tryggt kunde springa över vägen till betet.

Jag springer före och visar vägen och ropar på kosserna, kosserna. Erika och Åke föser ut. Men en vill inte gå ut. 1171 Brunetta...Lika bra att hon får stanna inne till nästa släpp. Hon får skylla sig själv. Men hon vet nog att man får god mat inne också.

Sen var det dags för Kvigsläpp nr 2. Dessa kvigor släpptes helt sonika ut på betesmarken den 28 april. Även där hade vi lite grannar och syrror med familj som hjälpte till. Och vem vägrade att gå ut den här gången också. Jo, 1171 Brunetta. Födgenit nummer ett.

Men nu börjar det bli avätet i Ägnan och Björkbacken så nu väntar nytt bete och nya äventyr för de dräktiga kvigorna på Kvighotellet. Nu får de åka till andra beten för att göra nytta för biologisk mångfald och öppna landskap i Roslagsbro. Och nu får hon hon faktiskt åka ut på bete hon också, den envisa 1171. Nu får hon förgylla livet för de som bor i Eke med sin skära mule, vita skalle med den fina svartvita luggen tills det är dags att åka till Billinge för att föda sin första kalv och börja sin karriär som mjölkko på Billinge Lantbruk.

Så då är det 26 st kvigor ute på betesmarken och 21 som snart ska lära sig vad elstängsel är så de kan beta nedanför gården och 10 st mindre kalvar som ska kunna släppas ut efter midsommar.

Vaknar vid 4-tiden på morgonen....Det snöar ute. 4 maj...ska det snöa då? Mina stackars djur, tänker jag , som är ute i snön. Men vet nog att de kan få skydd i Trollskogen mot Ståhlsvägen. Det är en omtumlande känsla att gå ut på morgonen i det klara solskenet, med snö på marken och björkarnas löv är utslagna. 

Det visar sig att både 1202 Kalla och 6395 Brunetta är brunstiga och ska alltså semineras. De ska alltså in i stallet. Nu gäller det alltså att lirka in sessa två. Det känns lite mysigt att kvigorna kommer tillitsfullt till mig när jag går ut i hagen. Kalla är med i gänget och där kommer 6395 också. Jag går före och de kommer efter och det är faktiskt rätt enkelt att få in dessa två plus några till i uppsamlingsfållan utanför stallet och sen vidare in i stallet. Där finns lite gott ensilage att tugga på.

Vi seminerar och under tiden har Latte kommit ner till stallet. Det var länge sen han fick tillfälle att valla kor och han lägger sig strategiskt utanför stallet , så att jag inte ska glömma bort honom. Han har varit sjuk och har haft problem med balansen men jag känner att han måste nog få pröva på i allafall, han verkar så sugen.

Jag släpper ut kvigorna i uppsamlingsfållan. Latte står tyst och avvaktar. Jag stänger grinden efter kvigorna och öppnar ut mot betesmarken. Jag tar bort den undre eltråden så att Latte inte riskerar att få en stöt och sedan går jag framför kvigorna och ber Latte att hämta. Jo, då takterna finns där. Lite långsammare än vanligt och en kviga måsta han nafsa i bakhaserna och lite tjurskalliga är de. Men, de förstår att här kommer de inte undan, så en efter en går de igenom ledhålet och Latte vaktar på min befallning så jag kan stänga tråden. Jag är stolt över min fina vallhund och jag tror att Latte själv är belåten med sin insats.

Djurrätt- vad är det?

En debattartikel i tidningen Syre.

Djur ska ha rätt att vara djur

Djurrätt och djurrättsaktivism. I dessa dagar hotas och terroriseras bönder som gör sin dagliga gärning och sköter sina djur på bästa möjliga sätt. Aktivisterna hänvisar till djurrätt. Vad innebär då djurrätt? Enligt Wikipedia är det att djur ska ha samma moraliska värde och rättigheter som människor. Men djuren är inte människor som går på fyra ben.Djuren har känslor, javisst, men inte människors känslor. Så är det endast i fablernas värld. Jag är övertygad om att djurens rättigheter i samband med djurhållning är att få bra foder, ha en torr och ren liggplats och ha artfränder att umgås med. Att leva ett bra djurliv, helt enkelt. Vilket inte är detsamma som att leva ett stressigt människoliv. De allra flesta av våra husdjur är flockdjur och ser då människan som en del av flocken. Så har vi levt tillsammans sen Hedenhös. Kossan Mura försåg familjen med mjölk i utbyte mot foder och trygghet.

Så är det än idag. Nu lever kossan i sin flock oftast i en lösdrift där hon blir mjölkad, hon får foder vid foderbordet, hon lägger sig i liggbåset för att idissla och sova och slumra. När kossan blir mjölkad frigörs ett trivselhormon som gör att kon tycker om att bli mjölkad. Kalven får dia den viktiga råmjölken och får sedan dricka mjölk från en napp och vara i en grupp med andra kalvar. Nötkreatur är så kallade ”gömmare” som vill kalva i enskildhet och gömma kalven. Kalven ligger gömd och väntar på mamman som ger mjölk några gånger om dagen. Sedan lever de i flock med andra kalvar och skyddas av koflocken. Så dagens djurhållning är rätt lik hur nötkreaturen lever i det vilda.

Vi bönder tar ansvar för våra djur. Är de sjuka behandlar vi dem. När det är dags för den sista resan till slakteriet får de åka i anpassade transporter. De har tillit till oss då vi är en del i deras flock. På slakteriet ser man till att ha en stressfri miljö och slakten sker på ett skonsamt sätt.

Djurrätt är för mig att djuren har rätt att vara djur på sina villkor. Jag tror inte att de vill ha samma juridiska, etiska och moraliska rättigheter som människor. Detta är min åsikt som lantbrukare och djuruppfödare och självklart har jag respekt för att det finns olika åsikter om vad som är det bästa för djuren, men hot som uttalas i djurrättsaktivismens namn kan jag varken förstå eller respektera.

I mina ögon leder nämligen inte hot mot svenska djurbönder till något gott för djuren. Vad jag kan se finns det grovt sett tre alternativa utfall. Nummer ett är att bönderna fortsätter med samma djurhållning som nu, fast med en klump i halsen och en blick över axeln. Alternativ nummer två är att produktionen forsätter som vanligt, men med utökade polisresurser för böndernas säkerhet som tar resurser från övrig brottsbekämpning. Ett sista alternativ är att de svenska bönderna skräms att lägga ner sina gårdar, vilket sannolikt inte leder till att svenskarna minskar sin kött-och mejerikonsumtion, utan snarare till ökad import från länder med sämre djurhållning.

Finns det verkligen ett ytterligare alternativ som berättigar till hot om våld och brott mot lagen? Finns det verkligen ett ändamål som helgar medlen?

Karin Broström, lantbrukare och kviguppfödare

 

När juldagsmorgon glimmar..

När juldagsmorgon glimmar…

Jag vill till stallet gå. Vaknar i arla morgonstund. Hunden Latte tittar uppfodrande på mig … ska vi gå ut på morgonpromenad nu? Jodå, men först ska vi tända i pannan så att vi får värme i huset.  Våra gäster som sover gott efter en händelserik julafton med besök hos mammas morfar, lägga julpuzzel, väntan på tomten och roliga julklappar, vill ha varmt i huset när de vaknar. Några har även varit uppe mitt i natten för att uppleva Midnattsmässa i Roslags-Bro kyrka.Vi tänder i pannan och sen går vi ut och tittar till djuren i stallet. Latte får ligga på sin filt framför småkvigorna när jag tittar till djur och vattenkoppar. Kvigan Lulli vill ha en morgonkram och lite kli under hakan. Nästan alla ligger i sina liggbås, idisslar och gör som i dikten, Tomten – drömmer i månens ljus sommardrömmar i båsen, kan jag tro. Sen tar Latte och jag turen till vedboden och drar in en kärra ved. Latte snor som vanligt ett vedträ och vill att jag ska kasta det långt bort så han får leta reda på det. Morgonen gryr och det ljusnar. Pannan blir varm och varmvatten kan släppas ut i elementen. Morfar gör morgongröten. Snart vaknar alla och det blir liv och rörelse i huset.

God Jul

Kossor kan man också rykta...

Kossor kan man också rykta och pyssla om.

Lilla 1202 Kalla har smutsat ner sig för att hon inte förstod att man skulle lägga sig i det ströade liggbåset och vila och idissla, till att börja med när hon kom till Kvighotellet. Därför är hon smutsig på låren och under magen. Men hon är en riktigt gosig och snäll kviga, så idag fick hon besök av Annika, Lovisa och Pelle som med hjälp av ryktborstar, sax och ryktskrapor gjorde henne riktigt fin. Jag visste att Lovisa precis som jag i hennes ålder längtar efter en egen ponny och Annika har också varit en hästflicka. Pelles farfar är uppvuxen på min gård, så Pelle kan nog också längta efter att ha ett djur att pyssla med.

Kalla fick dagen till ära ett halsband och fick vara uppbunden vid foderbordet medan hon blev ryktad och borstad. Hon njöt av borstningen och gav emellanåt barnen var sin slick med sin tunga. Det är roligt att se hur våra husdjur njuter av våra omsorger och att barn och djur har glädje av varandra.

När jag gick i skolan och när mina döttrar gick i skolan var det höstjobbet att klippa korna på höstlovet. Då var korna uppbundna vid foderbordet hela vintern och för att hålla dem rena klippte man dem.

Halva nöjet med att ha en ponny är att borsta och rykta och pyssla om den. Och det kan man göra med en kviga också.

Välkommen tillbaka, och ta gärna med några kompisar. Det finns flera kvigor som kan behöva lite rykt.

Somliga kvigor är knäppare än andra...

Alla kvigor är personligheter. Somliga är försiktiga, andra är mer nyfikna och orädda. För några veckor sedan fick jag en kviga som är lite speciell. Hon heter 1202 Kalla, efter vår duktiga skidåkare. Om hon tänker åka skidor i vinter vet jag inte. I mitt kvigstall måste man kliva upp ett trappsteg och kliva ner ett trappsteg för att gå från sovavdelningen till foderbord och vattenkoppar. Jätteläskigt tyckte Kalla. Dessutom var det läskigt att gå upp och lägga sig i det ströade liggbåset. Men att få på sig en grimma och följa med mig ut och in i den andra avdelningen var inga problem. Där behövde man i alla fall inte gå upp och ner för att komma till foderbordet. Men det där att ligga i liggbås.....då ligger jag hellre i skiten tycks hon, Kalla tänka. Jag låter henne få bo i sjukboxen några dagar för att förmå henne att gå upp och lägga sig på en ströad liggplats utan hindrande nackbommar och dyligt. Sen försöker jag få henne att ligga i liggbås igen men hon vill inte. Jag sätter krubbändar i liggbåsens bogrör och sätter halsband på henne för att förmå henne att stå i liggbåset och så småningom lägga sig. Tjurskalligt står hon bara där timme efter timme, tills jag tröttnar och släpper in henne bland de lite större kvigorna där det är bredare och längre liggbås. Och äntligen....nu ligger hon i liggbåset och idisslar när jag tittar till dem på kvällen. Bingo!

Nästa dag är det ivrigt att komma åt ensilaget på foderbordet. Då vältrar hon sig över nackbommen och hamnar på rygg med benen i vädret på foderbordet. Med lite hjälp kommer hon på rätt köl och vi kan släppa tillbaks henne i boxen. En liten speciell dam, får man lov att säga. Samtidigt är hon väldigt gosig och vill gärna bli klappad och kliad, så det ska nog bli en bra ko av henne såsmåningom också.

Visst påminner hon om den här träkossan som jag köpte på loppisen vid Görla.

Var lade jag hammaren...

Den optimala arbetsbyxan – finns den? Modet växlar, mobiltelefonen blir större eller mindre, lösa fickor eller tumstocksfickor. Och vart tog hylsan att hänga hammaren i? Egentligen fungerar den bäst på hängselbyxan så man inte tappar byxorna.

Hur ser min bästa arbetsbyxa ut ? I lagården vill jag ha skapligt stora fasta fickor att ha verktyg såsom en skiftnyckel i så att man har händerna fria att jobba med utan behöva lägga ifrån sig skiftnyckeln. Inga lösa fickor som hänger utanpå. De sliter mina närgångna kvigor loss. Och en bra ficka för den alltid närvarande mobiltelefonen, kontoret på fickan.

När jag stänger har jag mina röda hängselbyxor med hylsa för hammare och rejäla fickor för isolatorer eller märlor och gärna djupa fickor på benen för annat som man behöver ha med sig. Någon ögla att sätta fast en elstängseltestare eller ficklampa är heller inte fel. En bra ficka på benet för den allestädes närvarande mobiltelefonen är ett måste.

Modet växlar, fickorna blir större och mindre, lösa fickor och fasta fickor, stretch och inte stretch.

Den optimala arbetsbyxan växlar med årstiderna och med åren som går.

I torkans spår

 

Sitter i verandan, svetten droppar och det är jobbigt varmt. Kvigorna låg hela förmiddagen i skuggan av hasselsnåret under eken. Jag tog en siesta i undantaget, Jan Janssons kammare, där det faktiskt var rätt svalt. Kvigornas betesmark ner mot Norrsund har fått några veckors vila från betande och jag hoppas att lite regn i helgen ska sätta fart på gräsväxten. Nu går de på de nystängslade åkrarna Ägnan, Bakägnan och Mariedal samt i Björkbacken. Här som mormor och Elvin, snart 6 år, satte i isolatorer och elrep förra veckan.

Rågvetet är tröskat och blir foder till Billinges kor. Halmen ska balas och blir foder och strö till Billinges kor och till kvigorna på Karins Kvighotell. Mera foder behöver gnetas ihop innan man kan känna sig trygg i att ha foder hela vintern.

Ett sådant här år sätter saker och ting på sin spets. Hur hållbart är det svenska lantbruket? Hur beroende är vi av importen? Hur ska man tänka i en livsmedelsstrategi där produktionen ska öka?

Det som är positivt är att flera har fått upp ögonen för svensk matproduktion. Myndigheter har ruckat på regler för att underlätta att det gräs som finns kan tas tillvara och bli foder antingen som bete eller som ensilage. Gårdar som inte har egna djur har gett bort sina gräsbevuxna åkrar för slåtter till dem som har djur. Butiker åtar sig att sälja mera svensk mat och grossister lovar att se till att kommuner och landsting ska få det svenska köttet som efterfrågas till skolor, omsorg och sjukhus. Vi skulle också gärna se att restauranger marknadsför sig med att de endast har svenskt kött på menyn.

Det känns tufft att vara bonde med djur. Man har alltid djurens bästa för ögonen och man vill ha ett så bra foder som möjligt till dem och förstås tillräckligt med foder. Kossor är som elitidrottsmän och för att de ska kunna producera och må bra behövs högvärdigt foder från bra gräsvallar.

Nu går vi emot en jobbig höst och vinter. Fortfarande finns hoppet att vi kan få ytterligare skörd av gräs så vi inte behöver skicka djur till slakt i ren desperation. Vilka lärdomar kan vi dra av den här sommaren? För att vi ska få en ökad produktion enligt livsmedelsstrategin behövs långsiktiga spelregler vad gäller lantbruksföretagande. Intresset att sälja svenska produkter i butiker och på restauranger och till de offentliga köken måste hålla i sig och bli praxis. Och vi måste vi slå vakt om bördig åkerjord, sköta om vår åkermark och sluta lägga mark i permanent träda.

För 150 år sedan gjorde man sjösänkningar och fick fram ny åkerjord. Många gånger har jag tänkt att de där åkrarna kunde jag gärna lämna tillbaks till Brosjön. Men ett sådant här år är det de åkrarna som levererar.

Mormors dräng sätter knorrar i stolparna

 

 

 

100% mormor

100% mormor

Med viss bävan åtar jag mig uppdraget som barnvakt till lilla Emma 1,5 år när hennes mamma och pappa ska på goda vänners bröllop. Hon ska vara här från morgon över natten och en bit in på nästa dag. Hon är ju här ibland och sover över också men då i mammas och pappas sällskap. Alla djur är ute och därför behöver jag inte göra några insatser där hon inte kan vara med. Räkna djur kan vi göra tillsammans och cykla till Brotorp och vattna djuren där är en bra aktivitet för en liten kopiga.

Att vara mormor till 100% är att stanna upp och göra saker i ett långsammare tempo. Fascineras av myror på kostigen och rädda en liten spindel som har ramlat ner i vattenkaret. Å, då måste man sjunga om Imse Vimse spindel som klättrar uppför tråden. Lilla Emma är inte rädd för kvigorna och  de närmar sig henne med viss respekt. I vintras hände det sig att en kviga norpade hennes vante och svalde den. Jag försökte fiska upp den innan den hamnade i nätmagen men blev biten i tummen. Det blev lite uppståndelse på sjukhuset, det var flera läkare som ville kolla hur det kunde gå till att bli biten av en ko. Jag fick inte tag i vanten så den ligger väl där och lurar i nätmagen. De säger på slakterierna att det finns mycket som kan hamna i nätmagen…..och det som är riktigt farligt är om det är vassa saker som kan tränga igenom magväggen och skära in i hjärtat.

En 1,5-åring behöver ständig tillsyn, särskilt en liten Emma som är en riktig klätterapa och som kan ta sig upp på de mest oväntade ställen. Rätt som det är sitter hon bredvid Latte i vindsfönstret. Latte verkar gilla sällskapet och Emma klappar honom ömsint. Det sägs ju att en Border Collie har lika stort ordförråd som en 2 åring så de förstår nog varandra… Det ser i alla fall ut som de har själarnas gemenskap.

Sen är det nattning… läsa saga, sjunga om Trollmor som lagt de elva små trollen…Emma kramar om  spindelmannen och somnar med huvudet i mormors armhåla. Då känner man att man är mormor på riktigt. Mormor till 100%.

 

Varg!

I dessa tider när det är betessläpp av våra husdjur lite överallt nås man av katastrofen på Molstaberg, där en massa får blir ihjälbitna och lemlästade av en vargflock. Mardröm och skräckscenario! Följande tankar korsar min hjärna när jag går här hemma och stängslar åt mina kvigor.

Kan fyra vargar i Sjundareviret i Sörmland vara viktigare än livsmedelsproduktion och öppet landskap? Dessa fyra vargar har upprepade gånger tagit sig in bland fåren på Molstaberg och dödat och lemlästat över 60 djur. Nästa gång kan det vara din häst eller min kviga som blir jagad och kanske dödad av vargflocken.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sig inte kunna bevilja skyddsjakt på dessa vargar. Här måste en attitydsförändring ske. Vi kan inte till varje pris behålla en vargstam i Sverige. De vargar som börjar ge sig på våra tamdjur måste snarast skjutas bort.

Nu måste regeringen se vad som gagnar livsmedelsproduktion och öppet landskap och ge direktiv till  länsstyrelserna att skyndsamt bevilja skyddsjakt på de rovdjur som ger sig på våra tamdjur. Det stängsel finns inte som kan hålla ute rovdjur som fått smak på att jaga exempelvis får.

Stolparna som Lars från Gryta slår ner och eltråden som jag sätter upp räcker för att hålla mina kvigor på rätt sida stängslet om bara gräset är gott nog... men får en varg för sig att kviga är rolig att jaga och döda då ska den bort snarast. 

Husse kom hem....

Det stämmer inte tycker Latte. Jo, på morgonen följer man med matte på morgonrundan. Ligger framför minsta kvigorna medan matte kollar de större kvigorna. Sedan hämtar vi pulin Joy och följer med matte och hämtar ved. Men sen, ingen husse som fixar gröten och ingen husse som hjälper till att fösa in rymmartuppen i hönsgården. Matte går ut och fixar med kvigorna och sedan kommer hon in och gör lunch. Sedan brukar Latte hämta husse och säga till att det är mat, men här får man sitta och vänta….Vad trist att husse inte är hemma. Husse är på sjukhuset i Danderyd, någonting är inte som det ska med njurarna.

Ingen husse som tittar på TV sent om natten så man kan ligga och dra sig på soffan. Men hela husses säng kan man få ha för sig själv förstås. Hoppas husse kommer hem snart…

På foderbordet serveras idag...

På restaurang foderbordet serveras idag lättfermenterad, oktoberskördad gräs och klövervall från Svinninge. Närproducerad och ekologisk. Kvigorna låter sig väl smaka. Vintermenyn på kvighotellet består av ensilage skördat på åkrarna på Södersund, Norrsund, Svinninge och Öster Eka. Under julhelgen har det mesta ensilaget varit från vår egen gård i Norrsund. Första skörden på vallarna runt Björkbacken, Ägnan, Bakägnan och Mariedal. Efter första skörden fick ett gäng kvigor beta gräset på dessa åkrar plus det gräs och örter som finns i Björkbacken. Samt förstås smakligt löv och nyponblad. Våra kvigor är gourmeter och vill ha en blandad kost med allt smakligt från växtriket.

Kvigorna går på sommaren och betar på olika betesmarker runt Broströmmen. På Hofs ängar, på strandängarna och hällmarkerna på Brotorp där de ser till att gräset inte konkurrerar bort kattfot och blå viol. De betar på ängarna ner mot Brosjön och ser till att hålla biologisk mångfald med korskovall, johannesört och nattviol.

Men på vintern är det ensilage som gäller. Tre rundbalar om dagen serveras på foderbordet, 600 balar om året, och tanken är att livet för kvigan ska vara så likt som möjligt när hon är ute. Hon ska kunna äta när hon vill, dricka när hon vill, vila och idissla när hon vill. Därför finns det minst en ätplats per kviga och minst en liggplats. Sommarens betesmarker är gamla åkrar som tillsammans med omgivande skogsbryn och skogsbackar nu blivit permanenta betesmarker. Runt gården har mina förfäders bästa åkrar omvandlats till betesmark. Där hamnade den viktiga gödseln som såg till att det blev bra skördar av havre och korn. När min mamma var ung gick korna på skogen och kom hem till mjölkningen i kofållan. Halva året är vi beroende av gräs skördat på åkermark. Men för att få bra vallskörd är det bra att växla om med andra grödor så en traditionell växtföljd med två år spannmål och tre år vall är ett bra riktmärke även idag där man pratar om att använda plogen mindre. Flera av våra marker är ett resultat av landhöjning och sjösänkning och kan man få en vall att etablera sig är det bäst om den åkern får förbli vall. Man odlar på en kaka hopbunden av gräsrötter. När kvigorna kommer springande gungar marken….

Idag erbjuds mjölksyrajäst klöver och timotejmed bouquet av kumarin direkt från storåkern i Svinninge att avnjutas på Kvighotellet i Norrsund..

God Jul och Gott Nytt År

Den här bonaden har min mamma vävt i finnväv. Strofen - korna drömma vid månens ljus, sommardrömmar i båsen - är från Viktor Rydbergs Tomten, som går runt bland husen på gården. Passar väl bra att ha som julbonad

Mormor på heltid...

Äldsta dottern med familj ska flytta från Värmland till Jämtland. Till nya jobb och närmare till barnpassare och kusiner åt Elvin och Tobias, värmlandspojkarna 5 och 2 år. Värmlandspojkar som ska bli Jämtpojkar.Det är hus som ska säljas och mycket som ska packas och jobb ska skötas och mitt i alltihop blir svärsonen sjuk. Vad gör man...först och främst är man mamma och mormor. VDn och jag sitter på pizzerian i Svanberga och funderar.. Om jag kan få någon med mig , att åka tåg till Arvika och åka tåg tillbaka med två småpojkar, ska det nog gå att vara mormor på heltid någon vecka så de kan packa och flytta utan hjälpsamma småpojkar.

Kerstin ställer upp. VDn får bli hundvakt och ta hand om Kvighotellet själv en och en halv dag. Jag utrustar min fars bil med barnstol och bälteskudde och vidtalar min syster om att ta den bilen och hämta oss i Norrtälje när det är så dags.

Att resa med två småpojkar barnvagn och packning är en utmaning men pojkarna är hur snälla som helst och helt med på noterna. Jag har valt ett tåg där vi inte behöver byta någon gång och så småningom kommer vi till Centralen, tar Tunnelbanan till Östra och där är det buss till Norrtälje. Som tur är är bägge pojkarna fascinerade av hissar för dem får vi nyttja ett flertal på vägen från Centralen till Östra.

I Norrtälje möter syrran upp med  morfars bil och sedan bär det iväg till Norrsund. Pojkarna hittar traktorerna i salen, vi hittar pyjamaser i packningen, hittar pottan på toa, byter bjöjor och gör i ordning välling. Sedan kryper pojkarna i säng.Mormor läser "Lasse vill inte gå och lägga sig" och sedan sover pojkarna gott efter en händelserik dag som började med födelsedag för Elvin i våningssängen, sista dagen med kompisarna på förskolan och sedan en lång resa tvärs över Sverige med faster Kerstin och mormor..

Plocke Pinn - Så in i Vassen

Efter en jobbig dag med kvigor som kliver över staketet, elaggregat som inte fungerar och kvigor som ska in för att insemineras och dräktighetsundersökas tar vi oss en vilostund på våra sängar. Vi har också haft trevligt besök från Åland och festat på en god nötfilé från gården. Kvigorna är åter utsläppta och Utålar´n är här och kör gödsel. Då ringer Anna-Lena nere i byn och säger att ”du har alla kossorna ute på byvägen”. Ja happ – det är bara att ta cyklarna och ge sig av ner mot byn.

Några är på bygärdet och snokar efter något att äta, de flesta är nere i stordiket och käkar vass. Stängslet är nedrivet, det är som plockepinn. Det är bara att linka före och ropa – kosserna, kosserna kom så går vi in…. Jodå de hänger på och snart är alla inne i stallet igen. Här har också något hänt med det elektriska för en fas har gått, antagligen har det blivit något överslag när eltrådarna gått av när kvigorna absolut skulle äta av vassen. Ja, ja de är inne, och inte på rymmen. Vi utfodrar en bal till dem där inne och utfodrar en bal till småkvigorna i Björkbacken. Att aldrig regnet kan nå hit, till Roslagen och Östra Svealand! Det är rena stäppvandringen när man går över betesmarkerna och det är klart att den gröna vassen lockar hungriga kvigor. Nåja, betet nedanför gården är grönt och fint och med inslag av käringtand och rätt mycket klöver kan det väl duga några dagar. Och här finns ett dike som de gärna kan få rensa på vass. Utålar´n är färdig med gödselkörningen och jag stängslar så att kvigorna inte kommer åt ensilagebalarna som ska bli vinterfoder och tar bort stängslet i tvärdiket för att få loss lite stängseltråd och stolpar. Så då kan de få knalla ut och in som de behagar några dagar. Sommarvattnet som jag hade till hagen nedanför gården grävde de sönder när de grävde ner elen i höstas så de får gå in i stallet och dricka.

Så är det bara att fortsätta med det eviga sommarjobbet – stängsla nytt och kolla vatten och räkna kvigor. Och hoppas på regn så att det finns något för kvigorna att äta därute….

Norrtälje Nynäshamn t o r 

En liten semester på resande fot utan att någon av oss behöver sitta vid ratten verkar vara lockande. Dessutom känns det bra om jag i min roll som landstingspolitiker faktiskt själv har åkt hela nord-sydlinjen. I onsdags lämnade vi målargänget och tog båten Rex från Norrtälje hamn genom hela Norrtäljeviken. Förbi Svennes stuga i Harka och alla dessa sommarstugor som klamrar sig fast längs stränderna. Förbi Lundabadet och Lunda brygga där affären i Röksta fick sina varor så sent som på 1960-talet och där bönderna i Utlunda fick Stocholmsdynga i form av matavfall och latrin som spreds på åkrarna när min farfar var ung ( en och annan silversked kunde de också hitta i skiten ). Vidare förbi Lidö och norrut mot Arholma. Den hamn som är längst norrut i Nord-Sydlinjen som trafikerar skärgården här i Stockholms län. Arholma som är en av skärgårdens sista utposter mot det öppna havet. Det som slår mig när jag tittar på en översiktskarta över området är att det är så nära hem till Roslagsbro fågelvägen. Barnen som till helt nyligen gick i Björkö-Arholma skola i Skänninge skulle ju kunna åka över till Harö brygga och åka vidare till Drottningdal.

Efter en smaklig tallrik med strömming, potatismos och lingon gick färden vidare med Rex till Lidö där vi bokat övernattning. Lite smak av närproducerat får vi när vi ser att det finns öl från Västergården i Andersvedja.

Efter en god middag på värdshuset på Lidö slår vi oss ner vid den tomma badstranden där vi får sällskap av några sädesärlor som jobbar stenhårt på att hålla oss myggfria. Och det var väldigt insektsfritt, sannolikt beroende på närheten till havet och kvällsbrisen. Vi hälsade på vår bondekollega Mickes kampar i hagen. Micke är en av Skärgårdsstiftelsens arrendatorer. En stor del av jordbruket som finns kvar i skärgården drivs av Skärgårdsstiftelsen. Vi försöker sälja in Billinge Gårdsmjölk till värdshuset. Billinge Gårdsmjölk är ekologisk mjölk från Billinge Gård i grannsocknen Roslags-Bro. Det är inte helt enkelt att prioritera lokalproducerade produkter när man måste se till att få alla produkter från samma grossist för att förenkla transporterna till ön.

Resan går vidare med Sunnan mot Sandhamn. Kollar upp en idé om att faktiskt kunna komma tillbaka till Norrtälje hamn på fredag kvällen efter att ha övernattat i Nynäshamn. Ångbåten Blidösund ska gå från Strömkajen på fredagkvällen och vara i Norrtälje halv tolv på natten. Men var kan vi lämpligast göra bytet från Sunnan till Blidösund? Hemsidan är inte helt tydlig på att ge information och tidtabellerna ger motstridig information. Efter telefonsamtal med Blidösundsbolaget visar det sig att vi kan göra byte i Glyxnäs på Blidö, men då får vi vänta två timmar på S/S Blidösund och vi måste också vänta i tre timmar i Sandhamn på Sunnan, så vi tar nog den blå båten Holly istället från Sandhamn och åker in mot Ljusterö och går i land vid Åsättra.

Efter en härlig båttur i den vackra skärgården runt Blidö, Yxlan, Furusund och Möja landar vi i Sandhamn. Vi funderar över vart jordgubbarna från Möja tog vägen? De som snabbt skulle plockas för att sedan snabbt fraktas till Hötorget i Stockholm för att ge en bra inkomst till bönderna på Möja. Vi funderar över vart alla fina båtar i alla hamnar vi passerar kommer ifrån? I Sandhamn hamnar vi i det lilla museet över lotsar och tullare och har en trevlig pratstund med guiden. Hon kommer fram till att jag är nog en äkta skärgårdsbo för jag vill inte bo alldeles vid vattnet och det ville inte de gamla lotsarna heller göra. Det är nog bara Stock’olmare som vill bo vid vattnet. Vi noterar också att det finns väldigt få byggnader i skärgården som är byggda före 1719 då ryssen var här och härjade och brände.

Sedan är det den södra delen av skärgården kvar. Octava gör strandhugg på Runmarö och Nämndö med den stora ladugården på Östanviks gård och på Ornö, gruvön Utö och Kymmendö som inspirerade August Strindberg att skriva Hemsöborna.

Till slut hamnar vi då i Nynäshamn, porten mot Gotland och Baltikum och mot stora vida världen. Vilken skillnad på hamn mot Norrtälje. Vi sover över på det fina genuina Skärgårdshotellet och känner oss väldigt välkomna. De har t o m en hotellhund, men den får inte sova i gästernas sängar.

Sedan är det då dags för returen. Octava väntar nere i hamnen mellan segelbåtar, passbåtar, stora färjor och allehanda fartyg. Vi funderar lite över holmarna som skarvarna verkligen skitar ner. Ytterligare kväve och fosforläckage till Östersjön. Det här måste väl vara samma sak som guanon som importerades från Peru för att gödsla åkrarna med under 1800-talet. Nu har vi bestämt oss för att känna av även Österåkers skärgård och byter till blåa Holly i Sandhamn och Holly följer samma rutt som Sunnan till Finnhamn men letar sig sedan in och gör strandhugg på Husarö, Ingmarsö, Svartsö och Nässlingen innan hon hamnar i Åsättra på Ljusterö. Här blir det byte till buss som slingrar sig genom jordbrukslandskapet på Ljusterö. Här får vi åter njuta av utsikten av åkrar och ängar och betande djur. Den sista båtresan vi gör denna gång är färjan mellan Ljusterö och Östanå. Bussbyte till Norrtälje och sedan bil hem till Norrsund. Hemma igen. Och här hemma ingår hund vid fotändan i sängen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En olycka kommer sällan ensam

Med lite för många spridda tankar i huvudet tar jag en mineralfodersäck i famnen och går ut genom gaveldörren på gamla ladugården. Och trampar snett och ramlar....aj så ont det gör. Det var för tre veckor sedan. Jag hade fixat det sista med stängslet borta vid Hofs ängar, kvigorna här hemma behövde påfyllning av mineraler i lådan, jag skulle förbereda lite käk innan festligheterna i midsommarhagen skulle gå av stapeln. Men festligheterna fick klara sig utan oss och över 60 personer hade letat sig upp till lyckan i midsommarhagen för att dansa kring midsommarstången och spela brännboll under proffsig ledning av Johan och Jessica. Vi tillbringade eftermiddagen på akuten på Norrtälje sjukhus istället.

Ett litet brutet ben i foten...aj vad ont det gör. Nu kan jag skapligt gå inomhus och kortare sträckor utomhus på jämt underlag. Men kolla kvigorna ute på betesmarken...det är en kamp med smärtan. Kvigorna i Brotorp och Hof får VDn cykla till och kolla vatten och räkna. Men med en kikare i fönstret på utvind har jag lite koll på kvigorna som ska semineras här i sommar. Och med en brunstapp i telefonen och hjälpsamma döttrar som sätter lappar på korset på kvigorna så ska det bli dräktiga kvigor att leverera till Billinge den här sommaren också.

Bilen som hamnade i Stentorpsskogen blir inlöst säger de på försäkringsbolaget. Det betyder att den blir skrotad. Så då blir det att se sig om efter en ny bil. 

Utanpå detta har man fått uppdraget att se till att Färsna 4H fungerar i väntan på att en gårdsföreståndare blir anställd. Hå hå hå hå jaja. Där får man för gamla synder. Lära genom att göra. Men det ger också ljusa stunder. Man ser hur ungdomar växer med ansvar. Man ser hur en man som levt på bidrag får sitt första anställningsavtal och lön insatt på sitt konto lever upp.

Medan VDn cyklar och ser till djuren ligger jag på sängen och vilar min onda fot. Pysen ligger i fotändan. Latte suckar. Han liksom jag saknar morgonrundan i Stentorpsskogen.

Tillvaron är skör...

Tillvaron är skör..
VDn gör ett ärende till staden för att handla på Granngården, hämta en lurvig hund och hämta ut ett paket på Norrköp. Han kommer nästan ända hem….Hundra meter från huset kör han ner i Stentorpsskogen, på fel sida och efter 20 meter fastnar bilen på en sten. Jag eldar pappersopor i pannan och in kommer min VD, något förvirrad och berättar att bilen står i Stentorpsskogen. Ja där står den, vår vita skåpbil, snyggt och prydligt parkerad på en stenbumling, med en lurvig hund som känner sig ensam.Något har hänt, han är mer förvirrad än vanligt min kära VD. Han hittar inte orden, han upprepar sig. Vad gör man…..man ringer till sin far 90 år och ber honom komma hit så jag kan skjutsa min VD till sjukhuset. Fadern kommer och vi tar den lilla röda bilen till akuten på Norrtälje sjukhus. Man sänder alltid en tacksamhetens tanke till de som såg till att vi har ett akutsjukhus i Norrtälje.
Jag får låna pappas bil och på fredag morgon tar jag itu med allt det praktiska med bärgning av bil, kontakt med försäkringsbolag mm. Djuren ska ha tillsyn, möte på Färsna och transport av djur till olika beten. Döttrarna från Uppsala dyker upp och tar hand om sin fader som får komma hem från sjukhuset på eftermiddagen. Det är konstaterat att han tydligen fått en sk tia. Jag kommer in efter att ha sorterat djur som ska iväg till Billinge, Eke och Brotorp. Jacob och Per kommer med traktor och djurkärra. Flickorna undrar om jag sprungit ”kvigruset” då jag har koskit från topp till tå.
En full dag är till ända…det var bara bilen som blev allvarligt skadad. VDn hänger med ett tag till...