Vid symaskinen, Karin Broström

Städning av tygförrådet har resulterat i några nya mjölkhämtarväskor. Väskor gjorda av överblivna tygbitar och övergivna  jeans och overaller. Med två symaskiner och utsikt över kvighagen får jag bra avkoppling mellan påkopplingar till teamsmöten och webinarier om allt från utkotttsmöten i LRF till REKO-ringar Farmer time och Farm to Fork och diskussioner om hållbarhet och klimat med Länsstyrelse och Region. Så här alternerar jag mellan sammanträdesrummet Mellankammaren och syateljen Utvind. Sen har jag också kollen på kvigorna i hagarna runt gården. Alla är ute nu men kräver tillsyn och till Labans stora glädje skall några fösas in och ut ur ladugården när det är brunst och semineringsdags.

Men, som sagt , 4 nygjorda väskor av återvunnet material vill finna nya ägare. Väskan har tre fack speciellt designade att rymma tre liter mjölk. Som en extra finess finns en sleif att fästa i säkerhetsbältet på bilen så den inte stjälper.

Du kan beställa din väska här

 

 

En cykeltur med nostalgi

Laddar cykelkorgen med lite fika. Termosen jag köpte vid SM i plöjning nån gång på 80-talet är fortfarande den bästa på att hålla kaffevattnet varmt. Färden går mot Vikingabyn på Storholmen vid Erkens strand. Där ska vi ha ett möte med Centerpartiet.

Här cyklade vi för 50 år sedan för att lyssna på populära artister och dansa på dansbanan. Ungdomar från Lunda, Kvilunda och Röksta  och vi från Norrsund cyklade på vägen mellan kyrkorna, förbi sandtaget i Kullsta och vidare mot  Svanberga. Nu tar jag samma väg och känner nostalgi…

Här hade vi också simskoleavslutningar under Kerstin Frejs bestämda ledning. Då gällde det att kunna sjunga Vi går över daggstänkta berg... 

Vägkanterna vaktas av Svenske Soldaten, gul  och blå, även kallad Natt och Dag eller Lundkovall. Jag cyklar förbi några av Finngarnes kvigor och Kullstas åkrar är redan slagna. Här möts Roslagsbros och Estunas mjölkgårdar. Billinge och Finngarne. Cyklar mellan vindkraftverken och skymtar Kullstas friluftsteater bakom ladan. En riktigt bra cykelväg är det. Men sen är det ca 100 meter att cykla på 76:an och det känns riktigt trångt och läskigt.

Nu är det en vikingaby på Storholmen och här har det funnits vikingar på riktigt. Erken hade nog känning med Roslagskusten på 900-talet, och det har ju Erken fortfarande genom Broströmmens utlopp i Norrtäljeviken. Kanske seglade vikingar från Storholmen ända till Kristianopel…

För 50 år sen var det kramar och kind mot kind på Storholmen, nu i Coronatider är det lagom distans som gäller. Men trevligt har vi med gott fika med god tårta.

En lektion från foderbordet...

Krönika i Land Lantbruk 20200522

Jag rullar ut ensilagebalen på foderbordet. Klöver och timotej, det doftar gott och kvigorna låter sig väl smaka. Då ringer det i telefonen – oj, det var idag jag skulle låta mig intervjuas av några gymnasieelever om hållbarhet, biologisk mångfald och andra miljöfrågor. Ja, det kan väl passa bra att stå här på foderbordet med kvigorna mumsande omkring mig och prata hållbarhet och grön omställning när man nu inte kan vara klassrummet eller att de komma hit till gården.

 

För att gynna biologisk mångfald odlar vi olika växter på åkrarna. Vi låter djuren beta gräs på ängar så att blommor har chansen att växa och blomma.

Jag berättar att på gården har vi ett kretsloppstänk där djurens gödsel blir näring till det som växer på åkrarna och som sen blir foder åt djuren.

Vi kommer in på hur vi ska ställa om från fossila bränslen. Jag berättar om min lastmaskin som jag kör fram ensilagebalar med och skrapar ut gödsel med. Den skulle jag vilja skulle gå på el, som skulle kunna produceras på lagårdstaket .Traktorer kan ju också gå på el eller biogas som man kan göra av kornas gödsel.

- Men, har ni råd med det? Elbilar är ju jättedyra. Då måste ju en traktor kosta säkert en miljon. Ja det är ju det där med lönsamhet också. En nog så viktig fråga om man ska vara bonde idag.

 

Eleven tackar för samtalet. Kvigorna tittar lite förundrat på mig där jag står på foderbordet och pratar i telefon. Ja, ni tjejer, ni är nog så viktiga för en hållbar, grön omställning.

Karin Broström

ledamot i LRF Mälardalens styrelse

 

Hundar som skäller och hundar som vallar

Det är en hund som skäller nere i byn. Våran Laban ligger på soffan i köket. Och , han skäller nästan aldrig. Jag går ut på utvind och kollar ner mot byn.

Men , vad är det som händer där nere vid Stora Sten ? En spetshund skäller på kvigorna som äter ensilage i foderhäckarna ! Men de bryr sig faktiskt inte. De struntar i hunden. En brun kviga vänder sig om och tittar på hunden, och hunden skäller. Vilken tur att de är så coola, kvigorna och att de faktiskt är van vid hund, men en annan typ av hund.

– Men vem har en spetshund? De enda jag känner är Mathias och Therese, som bor vid Slaktars som vi säger, vi som är uppvuxna här i Norrsund. Kollar om jag han hitta ett telefonnummer till dem , men hittar inget. Jag ringer till min granne Annika och frågar om hon har något nummer till Mathias eller Therese. Nej, det har hon inte, så jag tar bilen och åker till Slaktars, ringer på och frågar om de vet var de har sin hund. Jämthunden Disa är hemma, och inte alls nere vid Stora Sten och skäller på kvigor. Men Mathias har en misstanke om var hunden hör hemma. Vi tar varsin bil, Mathias kör före in på Slåtterängsvägen vid Hummelbro. Vi knackar på och frågar om han vet var han har sin hund. Han tror att den är i hundgården, men det är den inte. – Han är och skäller på mina kvigor , säger jag.

Under tiden har Åke, den vanlige drängen, VDn med andra ord, gått ner till Stora Sten, spännt ögonen i hunden och sagt åt den att gå hem. Den har lomat iväg västerut mot vindkraftverket. När jag kommer hem är det lugnt i hagen . Ägarna till den förrymda hunden, Mathias och Therese och hunden  Disa letar hund. Det läggs ut en efterlysning av hunden på facebookgruppen Grannsamverkan Två Kyrkors väg och vid 9-tiden på kvällen har han kommit tillrätta.

Ett äventyr med lyckligt slut. På morgonpromenade dagen därpå räknar vallhunden Laban och jag kvigorna som nu är bakom ladugården. Senare den dagen vallar han fem kvigor upp till torpen vid vindkraftverket. Våran Laban har de lagom respekt för och de tyckte nog att jämthunden uppförde sig konstigt.

Morgonpromenad med Laban

Morgon på Kvighotellet

Morgon på Kvighotellet

 

En hundnos nosar mig i armhålan. Det är dags att stiga upp tycker Laban. Javisst är det dags att stiga upp, morgonsolen lyser in genom sovrumsfönstret, det är ljust ute. Av med min perfekta nysydda pyjamas med motivet Kött från Roslagen på skinkorna och på med långkalsonger och tröja. Nere i köket väntar två hungriga katter på ett litet morgonmål och Laban vill gå ut. Laban springer ut och inspekterar lagårdsbacken och sedan går vi ner bakom vedboden för en liten morgonrunda. En hare springer upp framför nosen på Laban. Han försöker runda den på riktigt vallhundsvis men stannar när jag ropar stanna och kommer tillbaks i full galopp när jag ropar på honom. En riktigt duktig hund, det är vad det är, våran Laban. Sen nosar han lite här och där, kissar lite här och där och hittar ett bra bajsställe innan det är dags att gå in till katterna igen.

 

Jag sätter igång en brasa i pannan. Ser till att det är ordentlig fart i pannan så pannan blir varm tills jag kommer in igen och kan lägga in mer ved och lägga ut så att det blir värme på elementen. Nu får Laban stanna inne och jag går ner för morgonkollen i kvigstallet. Idag ska en kviga semineras och vi ska passa på att dräktighetsundersöka fem kvigor. Snart är det utsläpp av djur och en flock ska vara i på betet ner mot Broströmmen vid Brotorp och njuta av en riktigt skönt sommarlov innan jobbet börjar som mjölkkor på Billinge till hösten. Då vill jag veta att de är dräktiga innan vi släpper dem till Brotorp. För att det ska fungera smidigt med de djur som ska dräktighetsundersökas behöver jag flytta om dem lite grann. Det är enklast att göra det på morgonen när det är lugnt i stallet och jag gör det helst ensam, i samspråk med djuren. 1244 Stella är lite egen av sig. Hon hamnar ofta framför liggbåsen när hon reser sig och sedan vill hon bli hjälpt att komma därifrån. Nu föser jag henne försiktigt bakåt i liggbåset och föser över henne till de lite yngre kalvarna där det finns möjlighet att låsa fodergrindarna så att hon står still när vi ska dräktighetsundersöka henne. 1239 Zenta och 1248 Iris får knalla över till Lyxsviten på Kvighotellet där det finns två liggplatser och också möjlighet att låsa fast dem så de står stilla vid dräktighetsundersökningen.

 

Sen är det utfodring av djuren. Jag kör fram en ensilagebal med Weidemannen, vår röda lastmaskin, hissar upp den med eltelfern och rullar ut den på foderbordet. Smaskens tycker kvigorna och snart hörs det mysiga mumsandet av vallgräset. Då är det dags för mig att gå in och äta frukost och sedan vara med på ett Webbinarium om hur små producenter kan komma in med sina produkter i ICAs hyllor. Jag får överlämna jobbet med att skrapa ner skit och ströa till min VD (Vanliga Dräng ) och kofösarhunden Laban.

 

Hinner lagom med att vara med på Webbinariet innan Jenny på Växa dyker upp och jag kan serva henne så hon kan seminera 1255 och dräktighetsundersöka de andra kvigorna. Och det blir Bingo!

Alla fem kvigorna är dräktiga!

 

Då är det bara att spola av kofösarhunden och gå in och äta lunch. Det var den morgonen och förmiddagen på Kvighotellet en dag i april.

Vatten, vatten bara vanligt vatten

Laban plumsar i vattnet på åkern nedanför gården. Diket är fullt, jorden är mättad med vatten. Vatten från Ägnan och dagvatten från lagårdsbacken vid ungdjursstallet fyller på i diket som sedan fyller på i Brosjön. Tack och lov att jag har en dagvattenbrunn utanför kvigstallet, annars hade skrapgångarna blivit fyllda med vatten denna vattenrika höst som aldrig övergick till vinter. Då hade man skrapat skit som i kung Aguars stallar. Det var ju en av Herkules storverk, att släppa in en flod i kung Aguars stallar. På så sätt blev det soprent i det stallet.

I kväll är det som flera andra kvällar studiecirkel i markavvattning, Äga och förvalta diken. I kväll är det den andra träffen i Riala. Här i Roslagen finns många sänkta sjöar, som man sänkte för att få mer mark att odla. Nu har vi en en livsmedelsstrategi där vi ska öka livsmedelsproduktionen och då gäller det att säkra både jordbruksmark och vattenkvalitet. Här finns många vattenföretag mer eller mindre aktiva. Upptäckte häromveckan genom att gå in på länsstyrelsens karttjänst att min fastighet är delägare i ett dikningsföretag. Dalägnan! Två åkrar med ett dike i mitten som till stor del består av gyttjelera med lågt pH. OK, visst kan man få goda skördar om en vall har fått en bra etablering, men man kan också köra fast i leran. De senaste åren har den utnyttjats mest som bete och betalar sig en rensning av diket som delägs utav andra fastigheter? Handlingarna har dock hittats i granngården så nu väntar intressant läsning. Kärret heter åkern som Dalägnan gränsar till och där är diket till stor del rörlagt. Där har man hört skrönan om att när de dikade där fick de vara otroligt snabba att få ner rören för dikeskanterna rasade ner meddetsamma.

Spännande att se om vattnet från Dalägnans dike verkligen kommer ner till Brosjön. För något fall att tala om kan det inte vara. Vi får väl kolla, Laban och jag.

Ny arbetskompis på kvighotellet

Ja, så blev det äntligen en hund på sofflocket igen. Lerkulans Laban var namnet på den nya soffliggaren. Men han har jobbat också, vår nya arbetskamrat. Att hålla kvigorna borta från liggbåsen när vi skrapar skit och ströar. Lite läskigt var det nog med de lite större kvigorna och han hade lite svårt att fatta att han skulle hålla undan kvigorna och mota bort dem istället för att runda dem och fösa dem mot mig. Men roligt var det nog och nu är grabben trött. Men han kanske även är trött för att han har hypnotiserat katter en del av dagen. Men nu får katter och kvigor sköta sig själva.

Laban är en tvåårig Border Collie som vi hittade hos en uppfödare i Skinnskatteberg. Han har redan lärt sig grunderna i vallning och vi tror att han blir en tillgång för oss på Kvighotellet. Han verkar också vara en bra hundkompis och Latte lämnade ett stort tomrum efter sig som nu Laban kan fylla.

Sturske Laban kallar VDn honom för efter en kuplett som Povel Ramel skrivit.

 

Ett stort innanlår...

Det är dags att rensa frysen. Den behöver avfrostas och rengöras för att ta hand om nytt kött för trevliga middagar framöver. Det nötkött som finns kvar har nu legat nästan ett år i frysen. Men vad gör man med med 3,15 kg innanlår i en stor djupfryst klump?

Då är det dags att sätta på sig husmorsdressen. Huckle och förkläde på, och kolla den gamla kokboken.

Jag börjar med att tina köttbiten. Efter ett dygn i verandan går den skapligt att skära i skivor. Så första steget är att skära några skivor som blir till biffar till VDn och mig som jag steker i stekpannan. Min bästa gjutjärnsstekpanna...

Sen får köttet tina lite till så att jag kan skära lagom stora tärningar som blir stomme till köttgrytor. Dom bryner jag och kokar i ca 1 timme på spisen i min gjutjärnsgryta. Grytan får kallna under natten i min veranda. Nästa dag tar jag och lägger lagom många köttärningar i en kastrull, lägger i skivad morot och palsternacka samt tärnad rotselleri och låter det koka nån kvart till och då slänger jag i lite djupfrysta ärter. En god köttgryta för två personer blev det. Resten av kötttärningarna fryser jag ner så blir det stommen till nya köttgrytor när man snabbt vill ha lite mat på bordet.

Men så blev det ändå drygt ett kilo innanlår kvar. Den steken lägger jag i min gamla rostfria mjölkhämtare och gör en lag av äppelmust från Getingarne, rapsolja från Vitsjökroken, lite lök och krydddor. Den lagen häller jag över steken i mjölkhämtaren och nu ska den stå och marineras i 2-5 dagar i verandan. Sen ska den stekas och bli en god söndagsmiddag i salen på söndag då vi ska fira VDns födelsedag.

Det var sagan om ett innanlår...Snart fyller vi frysen igen med gott kött från djur som levt ett bra djurliv här i Roslagen.

 

 

Att vara morsa åt sin farsa

Att vara morsa åt sin farsa..

 

Min far, den gamle odalmannen som snabbt hoppade in traktorn när nåt skulle göras, har blivit en gammal man. Fortfarande nyfiken på livet, fortfarande glad när han träffar på en rar växt i nån rabatt eller en lite ovanligare fågel på foderbordet. Glad när han träffar barnbarnen och gläds när de kommer på besök. Vill ha nån att prata med varje dag och känner behov av att röra sig så rollatorn är välmotionerad.

Men så är det ju det här med dag och natt. När man blir trött på eftermiddagen och vaknar och tror att det är morgon. Då kokar han sin gröt i mikron,klär på sig och vill gå ut en vända. Han tar tag i dörren och vill gå ut men då är det en röst som säger, det är natt nu , gå och lägg dej. Då blir han arg! Då ringer han sitt säkraste telefonnummer och jag svarar yrvaket. Ja, det är farsan det här, nu släpper inte den här tanten ut mig säger han med förtvivlan i rösten.

 

Min far är 93 år och bor ensam i sin lägenhet i Solbacka, ett bostadsområde i utkanten av Norrtälje. Han är änkeman sen fem år tillbaka och som traditionen bjuder i bondesamhället så var det ju mamma som stod för nästan allt hushållsarbete och var den som lagade maten. Nu har han lärt sig hur man kokar gröt i mikrovågsugnen men får en matlåda varje dag av min syster som bor granne. Min man hjälper honom att handla så att det finns mjölk och fil, bröd smör och ost och förstås lite goda kakor att bjuda på när barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommer på besök. Han har fått ett larm installerat som säger ”Det är natt nu, gå och lägg dig” när han öppnar dörren mellan kl 9 på kvällen och 6 på morgonen.

 

- Men pappa, det är natt nu, klockan är halv tolv på natten och det är mörkt ute. Efter en lite förvirrad diskussion förändras den förtvivlade rösten.

- Ja du har nog rätt, det är mörkt ute.

- Ja pappa, gå och lägg dig nu

- Ja jag lyder väl dig då. Jag går och lägger mig en stund…

- Du ska lägga dej på riktigt, för just nu är det mitt i natten. God natt, pappa.

 

Sen tar det ju en stund innan jag somnar… Det här är ju inte hållbart. Pappa behöver mer tillsyn än vad jag och min syster kan erbjuda. Vi är tacksamma för dagverksamheten på Amiralen en dag i veckan och för larmet som hindrar honom för att gå ut mitt i natten och för trygghetslarm och gpslarm. Men det här är tekniker som kan fallera. Häromveckan blev det strömlöst i Norrtälje. Då tappade ”nattlarmet” tidsperspektivet och larmade mitt på dagen. Än så länge är han trygg med att slå mitt telefonnummer men andra nummer är besvärliga att slå på telefonen. Och sen behöver han mer socialt umgänge. Han behöver ett annat boende. Med mer tillsyn, några att prata med, några till som hjälper honom med vardagliga bestyr. Vi har sökt äldreboende och fått avslag. Men nu söker vi igen. Man ska väl inte behöva vara halvdöd för att få njuta av ett tryggt boende på ålderns höst.

Jag är gärna morsa åt min farsa men han behöver en tryggare tillvaro på ett äldreboende.

 

Oxveckorna börjar

Oxveckorna har börjat. Men det börjar ljusna, det blir inte mörkt klockan tre på eftermiddagen. Nån timme till ljus har vi fått sen i julas. Allvaret börjar, med möten och planering. Kvigorna ska ha sin skötsel, uppdragen man har ska genomföras. Staffan Stalledräng med sina fålar fem får flytta ner i kökssoffan till nästa jul. Kossornas chokladstall är uppätet så de får flytta till köksfönstret och vänta in våren. Julskinkan är uppäten så då får det bli klimatsmart oxkött istället. Nja, det är ju inte kött från oxe förstås utan från en kviga som har varit på kvighotellet och under några somrar betat på ängarna runt Broströmmen och sett till att mandelblom, kattfot och blå viol har fått chansen att växa. Så gårdagens ungsrostade rödbetor med äpplen som i går serverades till sista skinkan fick i dag tjänstgöra som tilltugg till några biffar.

Resten av innanlåret har blivit köttgryta som ska serveras nästa lördag.

För att få lite fart på våren får kossorna i fönstret sällskap av ärtor som ska bli goda ärtskott. Här finns inga vildsvin eller duvor som kan äventyra skörden. Du gäller det bara att vattna lagom så finns det närproducerade ärtskott att äta till köttgrytan.

Så var glada julen slut...

Kråkorna sitter i granen och kraxar... Är julen slut nu.- Var är alla barnen? Mamma Mu kossorna, Kalikåkossan och Arlakossorna muar  - Vi vill åka traktor och vi vill komma tillbaks till våra korgar.

- Lugna er Kråkor och Kossor. Nu har jag bjudit barnen i grannskapet på Julgransplundring. Sockerdricksträdet har prodcerat en stor julmust, chokladstallet som Elvin och Tobias monterat ihop vill bli uppätet. Då är det dags för dans kring granen och avklädsel av gran. Vi äro musikanter och Räven raskar över isen och Prästens lilla Kråka hamnar i diket. Jesusbarnet med familj får flytta ner i soffan till nästa jul. - Flyg ner från granen nu Kråkan och busa med Mamma Mu i soffan istället. Axel, Astrid, Freja och Emma kör traktorerna fram och tillbaks.Lilla Stina sover i mormors famn. Inför barnens stora ögon kraschar Johan  Chokladstallet och nu blir det fika med fruktkaka, pepparkakor och chokladstall.

Så var glada julen slut, slut, slut....

 

 

Morfar berättar

HEJ STINA !

Jag skriver detta den 18-e December 2019. Du är 5 dagar gammal. Jag tänkte berätta vad som hände den 13-e December från min synpunkt.  Jag är din morfar och är 77 år gammal.  Din mormor fanns i Uppsala för att hålla reda på din storasyster medan mamma var på  BB med din pappa.  Du föddes på Luciadagen. Jag är ensam hemma på morgonen  när mormor åkt. Jag sitter på toaletten när det hörs konstiga  ljud neifrån köket. Jag skyndar ner och träffar två sotare som hade tänkt sota våran panna. Men det gick inte för mormor hade innan hon åkte startat upp eld i pannan och då kan man inte sota. Dom hade nog tänkt att provtrycka vår skorsten också för att se att den var hel. Jag fick förklara att mormor hade tagit emot meddelandet om när dom skulle komma,  men i all uppståndelse  kring när du skulle födas så hade hon glömt att meddela mig.. Dom sa att då skulle vi få en ny kallelse och så gick dom.  Jag åt och skötte våra kvigor. Dom fick kraftfoder och ensilagebalar och så gjorde jag rent där dom hade bajsat. Sen var det bara att vänta på meddelande om att du hade fötts.  Din mamma hade åkt in in vid 8 –tiden till BB men du dröjde kvar och ville inte komma ut. Mormor blev avbytt av Erika och Anders  och åkte hem till mig. Hon var trött och somnade snart. Jag tittade på TV. Det var en film som hette TAKEN och handlade om en pappa som fick rädda sin dotter mot några särdeles otäcka bovar. Jag stängde av TV-n straxt innan slutet och reste mig upp. Då  hade jag suttit  för länge och fick en väldig kramp i vänstra benet. Det gjorde jätteont.  Jag misstänker att det var nog ungefär samtidigt som du föddes. Någon halvtimme efteråt hade krampen släppt och jag skulle gå och lägga mig. Då skrev dom på face book att du hade fötts. Jag gick upp och väckte mormor som blev jätterädd och trodde att något hemskt hade hänt. Men det hade det ju inte. Du hade ju fötts. Sen dröjde det innan vi somnade. Vi hade fått vårt 4-e barnbarn efter Elvin Tobias och Emma.  Dagen efter fick jag veta att du hade fötts precis 21 minuter över 12.  Den tiden hade Emma också fötts. Vänder man på dom siffrorna så blir det samma baklänges.

Nej nu slutar jag här. Du kommer att hälsa på oss till jul tillsammans med dina kusiner. Då får vi träffa dig i verkligheten  och inte bara på bild.  Det dröjer nog några år innan du kan läsa det här.  Till dess. Hej då  !   från din morfar

 

Byte i Krylbo...

Byte i Krylbo var en av sketcherna på den årliga julfesten vi i Roslagsbro 4H hade i Brogården både när jag var 4H-are och mina döttrar var 4H-are.Men nu är det mer än 20 år sedan den sketchen spelades i Brogården. Men nu har byte i Krylbo en annan betydelse för mig på Kvighotellet. Dags att byta djur. Snövit, Zenta och Iris är högdräktiga och ska kalva i juletid, nyårstid och trettondagstid och behöver komma hem till Billinge. Nu är boxen för småkalvar färdigställd och liggbåsen för de minsta kvigorna har fått ny madrass.

Så tre stora kvigor till Billinge och tretton små kvigor till Kvighotellet är innebörden i byte i Krylbo. Innebörden i sketchen i Brogården var att när konduktören sa, byte i Krylbo, var det en av passagerarna som började klä av sig och när han stod där bara kalsingarna kom konduktören tillbaka och frågade vad han höll på med, då sa han "men du sa ju byte i Krylbo". Ridå!

 

Här är 1185 Snövit som kalasar på nypon på sitt sommarbete uppe i midsommarhagen vid torpen nere i Norrsund. Gammal hävdad betesmark sedan 100-tals år. Med rik flora av bland annat kattfot, mandelblom och korskovall .

Snövit äter nypon

 

Kossor i ett rikt odlingslandskap

Våra nötkreatur är viktiga spelare för att behålla den biologiska mångfalden. De betar ängar, gamla åkrar, strandängar och ser till att mandelblom, kattfot och blå viol och många andra blommor fortfarande finns i vårt landskap. Det finns miljöstöd att söka för dessa marker och markerna besöks också av studenter och forskare. Söker man stöd för marker ska de ju också kontrolleras, studenter kollar livet i en komocka mm mm. Med full respekt att ni har ett jobb att göra i betesmarkerna där våra djur föder sig och gör nytta för den biologiska mångfalden vill jag höja ett varningens finger för er arbetsmiljö i kohagen. Kor är flockdjur och uppfattar ofta oss människor som del av flocken och kanske som ledare som i vissa fall ska utmanas. En tjur som går med sina kor är alltid en riskfaktor. För det mesta går det alldeles utmärkt att gå i en hage om man har en viss distans till flocken som går där. Att sätta sig att fika i kohagen kan inte rekommenderas.

 

Jag har jobbat med djur i praktiskt taget hela mitt liv. Som barn som kopiga på gården, sedan som föreståndare på några 4H-gårdar och sedan som mjölkbonde och nu tar jag hand om kvigorna från en mjölkgård.

 

Jag är mycket bland djuren , både när de är inne och när de är ute. Jag ser till dem varje dag när de går på bete, pratar med dem, umgås med dem och ropar in dem när de ska in till stallet. Jag har en relation till mina djur och de uppfattar nog mig som ledare för flocken. Ofta kan de finnas djur man måste se upp med, som vill utmana eller umgås på ett våldsamt sätt, och det tolereras inte. Jag är ledaren.

Bara som ett exempel vill jag berätta om en episod jag var med om i somras. Jag skulle göra en växtkännedomsvandring och visa vilka växter som finns i en kohage i högsommartid för mina kompisar i Uppodlarna som hade sin sommarträff här i Roslagen. När jag ändå var på Eke Gård skulle jag titta till kvigorna som var där. Kolla vattnet och räkna dem och se att allt var ok med dem. Jag letade efter dem och hittade dem till slut bland älgräset i den fuktigare delen av hagen. Alla fanns i flocken, det var varmt och rätt som det är så kommer en kviga fram till mig mig och börjar knuffa på på mig . Jag försöka avleda henne med att klia henne på halsen och under hakan och backar försiktigt. Men då snubblar jag till och ramlar och då blir hon verkligen hotfull och vill stånga mig.Jag tänker att nu är min sista tid kommen. Många tankar vandrar i huvudet , på bondekolleger som blivit skadade av hotfulla tjurar och faktiskt också ihjälstångade. Nötkreatur är stora djur ! Finns ingen hjälp i närheten….men jag sträcker mig efter en påk som ligger på marken och drämmer till kvigan och ryter åt henne. Hon backar och jag smyger mig försiktigt runt de andra kvigorna och kryper under staketet. Hjärtat dunkar, den här kvigan, Stella, vet jag brukade jag få se upp med även hemma i kvighotellet att hon var lite för närgången. Och hade jag inte ramlat hade nog inte hennes riktigt hotfulla beteende triggats igång.

Upptäcker efter ett tag att mina glasögon har försvunnit i bataljen med kvigan men jag har ingen lust att gå in i hagen igen för att leta efter dem. Jag ringer efter min VD, den Vanlige Drängen, att han får komma hit med med mina reservglasögon. Jag ser för dåligt utan mina glasögon för att jag ska ta bilen hem. Han kommer med glasögonen och jag kan slutföra mitt uppdrag att titta efter vilka växter som finns i en kohage och vi har växtvandringen i en betad kohage utan kor på sommarträffen. Och där finns Johannesört, Gulmåra, Blåklocka, Rölleka, Kråkvicker, Väddklint och snyltrotsväxten Natt och Dag som är väldigt vanlig här i Roslagen och mycket mer. Och jag hittade igen mina glasögon, oskadda, när jag åter besökte Eke några dar senare.

 

Jag vill förmedla denna berättelse till er som besöker våra hagar. Tänk er för, kossor är snälla djur men kan bli farliga i vissa situationer.

 

 

Messmör ett norrländskt kulturarv

Titta mormor, här gör de messmör, mormor ! Det tycker jag är jättegott, säger Tobias och slickar sig om munnen.

Är på besök i Östersund och på väg till stationen åker vi förbi mejeriet i Östersund. Stora skyltar som det står Fjällbrynt på pryder fasaderna. Fjällbrynt är varumärket för messmör som tillverkas av av vasslen som är en biprodukt när man gör ost. Fjällbrynt blev ett varumärke när nedre norrlands producentförening, NNP, bildades 1939 och man byggde mejeriet i Östersund. Skyltarna till trots, nu görs det inte längre någon messmör på mejeriet i Östersund. Produktionen har flyttat söderut till Stockholmstrakten och där finns ingen produktion av råvaran vassle i närheten. Vassle är en färskvara och den vassle man nu använder till produktionen av messmör är en torkad produkt som köps in från Lettland.

 

Man pratar om hållbarhet, att värna lokal mat och kulturarvsmat och att minska matsvinnet. Messmör är en kulturbärare från djurhållning i fäbodar. Där gjorde man ost av mjölken för att förlänga hållbarheten på mjölken från fjällkorna. Sedan kokades vattnet bort från vasslen och det blev en klick messmör kvar i grytan över elden. Ett gott smörgåspålägg som även pryder sin plats vid dagens smörgåsbord. Och som både jag och barnbarnet Tobias tycker är jättegott.

 

Vad gör man nu med vasslen vid Östersunds Mejeri? Sprids den på åkrarna runt Storsjön som gödsel eller används den till grisfoder? Eller är det ett avfallsproblem som man måste lösa?

 

Jag vet att tillverkningen av messmör de senast åren gjordes av företaget Foodmark som hyrde in sig i Östersunds Mejeris lokaler. Det känns som slöseri med resurser att inte använda en biprodukt på plats till ett bra livsmedel. Och vi bör värna vårt svenska kulturarv av mjölkprodukter.

NNP ingår numera i Arla och jag vill vädja till Arla som koncern och till de förtroendevalda i Arla att köpa tillbaka rättigheterna att göra lokalproducerad Messmör i Jämtland.

 

Hösta

Hösten är här. En hänförande färgprakt slår emot en när solen bryter igenom molnen. Alla djur är inne i stallet. De sista nio kvigorna som hade uppdraget att städa av det sista gröna gräset på betesmarken fick vandra in den 11 oktober då vi hade besök av studenter från Södertörns högskola. De läste en kurs i mat och miljö och jag berättade om kretsloppet på en gård där också naturvård för biologisk mångfald är en viktig del. Och har man nötkreatur hänger mat och miljö verkligen ihop.

Då är det dags att ”hösta”. Det innebär att stänga av allt vatten till vattenkar, ta in alla elstängselaggregat och frostsäkra alla pumphus och andra vattenintag.

Nya kvigor kommer till Kvighotellet från Billinge. De kommer till en ny miljö och till nya kompisar. Att äta vid ett foderbord är väl ingen konst men några tycker att det där med att välja ett ströat liggbås istället för att lägga sig lite hur som helst är lite knepigt. För det mesta är det de lite äldre kvigkalvarna som har varit ute hela sommaren som är svårast att lära. Därför känns det bra i hjärtat  när man har pysslat och flyttat om, fixat med nackbommen och äntligen ligger hon där och idisslar och verkar njuta av livet, 1237 Mimmi.

29,30,31,32,33,34

…29, 30, 31, 32, 33, 34

I arla morgonstunden stiger jag upp, fixar gröt och tar röda bilen till Norrtälje för att sedan ta bussen till Stockholm där jag ska vara med på Länsstyrelsens möte om Främjande Myndighetsutövning. Överlämnar kvigkollen till VDn (vanlige drängen).

Det handlar om att öka efterlevnaden av regler och villkor genom att öka tilliten och hjälpa till att göra rätt. Det handlar mycket om samspel och kommunikation och som ett gott exempel visar man på Skatteverkets resa från att var en organisation som vill sätta dit skattefuskare till att bli en myndighet som är hjälpsam och lyhörd.

LRF och länsstyrelsen berättade om sitt mjölkkoprojekt, där alla mjölkkobesättningar i Stockholms län skulle kontrolleras. Genom kontakt med LRF fick alla mjölkbönder ett brev om den blivande kontrolllen. 2018 var ett jobbigt år pga den extrema torkan och vi bönder hade svårt att få tillräckligt med foder åt djuren. Jordbruksverket hade givit riktlinjer till länsstyrelserna att inte haka upp sig på detaljer och se till helheten och vara lyhörda och hjälpsamma i sin tillsyn.

Även jag hade tillsyn på mitt Kvighotell och visst har man en klump i magen innan en tillsyn. Men besöket var i positiv och hjälpsam anda och jag tog nu tillfället i akt att berömma inspektörerna.

Mitt i mötet får jag ett SMS från VDn här hemma. ”Hur jag än räknar så får jag det bara till 33 kvigor”.

Hm, vad göra. Ska jag smita ifrån. Vad kan jag göra? Jag SMSar tillbaka… ” Är 1206 med bland kvigorna? Hon är nästan helsvart och är den enda som har helt svart huvud” Hon är lite halt på ett framben och kan vara lite för sig själv. VDn SMSar tillbaka "hittar henne inte och nu måste jag åka och hämta din pappa så han får sitt sår omlagt".Tittar i min mobil på Sense Huben. 1206 har halsband som indikerar brunst, aktivitet och hälsa. Ligger hon still någonstans så larmar det i min mobil. Syns inget på huben, men VDn hittar henne inte. Jag litar på huben, men smiter så fort jag kan.

Kommer hem och skyndar ut i kvighagen och börjar räkna 1, 2, 3 4 …….20 i hagen vid vattenkaret. Och där är 1206 och betar och sedan räknar jag vidare på Mellangärdet……29,30,31,32,33 och 34.

Pappa, den gamle mjölkbonden, ringer. "Hittade du kvigan". Jag kan glatt säga att alla kvigor är på plats.

Hem från semester

Kommer hem från en mysig semester med familjen i Östersund. Först gästade vi dotterns svärföräldrar vid Ismundsundet och sedan dotter och måg och barnbarnen i det nybyggda huset i Torvalla. Det är klart att man också har ett uppdrag som krockar med en semester. I måndags morse bar det av tidigt med tåg från Östersund för att sedan så småningom landa i Landsort på ön Öja. Så långt söderut som man kan komma i Stockholms län. VDn hoppade av i Uppsala och tog hand om bilen och körde hem till Norrsund till djuren och hundpassaren.

Det var dags för leader Stockholmsbygd att ha möte inför framtiden och bevilja medel till intressanta projekt. En kväll med fantastisk utsikt över Östersjön, med fantastisk ciceron i Landsort och ön Öjas historia och inte att förglömma den goda maten med skärgårdstuk som serverades.

Från den ena änden av Stockholms län till den andra…Fick skjuts med bil till Nynäs Gård, därifrån pendeltåg till Stockholm City, sedan T-bana till Tekniska Högskolan och sedan buss till Norrtälje. Där blev det till att vänta en stund på en buss som skulle gå förbi Estuna kyrka. Där hade jag en cykel utplacerad för att kunna ta mig de sista kilometrarna hem. Det mörknar rätt fort i september… men kl 21 var jag i alla fall hemma. Och strax därefter kom VDn hem från körsången i Roslagsbro kyrka.

Härligt att krypa ner i sängen med vår egen Latte i fotändan. Och katten Pysen hade kommit hem och trängdes i sängen han också.

Det händer saker på kvighotellet när man är borta. Höststädningen var påbörjad. Jag går åter min vanliga morgonrunda bland djuren. Men vad är det där….en kviga är på andra sidan stängslet. På åkern utanför Ulla och Björn. Vad göra?

Jag ropar på kvigorna, några hänger på. Kommer hem till stallet och får städa undan lite stök och sätta upp linor så att de kan komma in i stallet. Då kommer Shane som har uppdraget att städa stallet och blir bekymrad när jag har tagit in djur där han ska städa. Försöker förklara på engelska vad som hänt och att jag måste ta in djuren för att sedan ta in kossan som är utanför stängslet. Jag ropar in resten av kvigorna och tror att jag fått in alla utom 1198 Netta som var ute. Går ut för att kolla och där möter jag Netta bakom en buske. Då har hon hoppat tillbaka över stängslet. In med henne också, och sen går jag och stänger så kvigorna inte kan komma till hagarna nere i Norrsund. Nånstans är stängslet trasigt däruppe. Shane är bekymrad och jag förklarar att nu kan vi släppa ut kvigorna igen och han påbörja tvätten i ladugården.

Sen kan man gå in och äta gröten och sen kolla elstängslet ner mot byn. Det är dålig kontakt i en skarv. Jag fusklagar med en ståltråd.

Någon stegräknare har jag inte, men det blev nog bra många steg den morgonen. Du är en busfia, lilla Netta. Du ser ut som en busig skolflicka med din fina rosett i pannan. Men jag är tacksam att du valde den här dagen att hoppa över stängslet så att mina grannar som hade hand om kvigräkningen när jag var borta slapp jaga in dej i hagen.

 

Britta har ont i klöven

Tittar till kvigorna i midsommarhagen. Sju unga kvigor är där. Och när de reser på sig för att komma mig till mötes är det en kviga som haltar på ett framben. Det är 1212, som inte hade något namn, som döptes till Britta av praktikanterna på Billinge. Jag har lyckats på några andra kvigor att genom att göra rent klöven bota hältan, men Britta har svårt att förstå att jag vill hennes bästa när jag kommer med min sprayflaska. Jag beslutar att jag måste ta hem henne för att kunna bota henne. Det är ca en km hem över åker och äng och genom kohagen.

Men om vi är tre stycken borde det gå. Två med lockhinkar och en påfösare. Så vi påbörjar promenaden hemma vid stallet. Hittar lite fina blommor på ängen och hittar kvigorna nästan längst bort vid det kraschade vindkraftverket.

Kvigorna hänger på i lite lagom takt, förbi vattenkopparna och ner mot åkern som kallas Skruven. Där lockar Anette Britta vidare med påfösaren Åke och jag stannar med min lockhink hos de andra kvigorna.

Efter en stund lämnar jag kvigorna och hinken och smyger iväg för att hjälpa till att fösa Britta. Vi föser in henne i hagen där de andra kvigorna går. Där ropar vi , kosserna, kosserna kom då, vilket betyder att nu går vi in i ladugården. Jag går först med lockhink och ropar och Britta och kviggänget hänger på. Här är man med kompisar igen tänker hon nog. Sedan är det en lätt match att få in henne i hagen utanför stallet och sedan in i sjukboxen. De andra kvigorna vill förstås också in men de får stanna därute. Nu kan vi i lugn och ro tvätta rent och sätta på bandage.

Det känns bra att ha fått in henne och nu har hon goda chanser att bli frisk. Hon äter lite pellets, gräs och hö. När jag tittar till henne  ligger hon och idisslar i boxen. Det här ska nog gå bra.

Jag cyklar upp till hagen för att kolla att inte de andra kvigorna har smitit ut och för att hämta hinken. Knackar på hos "sommartorparna" för att tala om att vi har tagit hem en kviga. De hade räknat och räknat men det fattades en....De uppskattar sällskapet av kvigor på sommartorpet.

En guling i hagen

Tittar till kvigorna som vanligt på morgonen. Mitt bland de röda och svarta kvigorna ligger en gul kviga. Känner en ahaupplevelse. Detta har jag varit med om förut…Kossorna, var nog bara röda på den tiden. Men tidigt på morgonen när det är dags att komma in för mjölkning ligger det en guling mitt ibland korna. Jag gnuggar mig i ögonen. Vad är det för djur som kommit hit?

Egentligen var det inte så konstigt. Vi hade några hästar på foder. Fjordstoet Idun, hennes tvåårige son Tom Puss och lilla fölet Indra. Idun var en god moder, men ville ägna sin tid åt minstingen, och tyckte nog att Tom Puss var stor nog att klara sig själv. Då tog han sin tillflykt till kossorna den morgonen. Och kossorna hade inte något emot att ha häst som sällskap i hagen. Så då blev det så den sommaren. Idun och Indra gick för sig och Tom Puss höll sig till kossorna. Han följde med dem in i ladugården och tog plats på kvigsidan där han fick lite hö att tugga på medans korna mjölkades. På kvällarna var det ofta någon av tjejerna på gården som ryktade och kratsade hovar på Tom Puss. Han blev Annelies häst. Hon körde in honom och red in honom och han följde med henne vart hon än tog vägen. Både fjordhästar och Jerseykor är blacka och har en gul ton i pälsen.

Han bar nog med sig minnet av de snälla korna hela sitt liv. När ens mamma inte vill veta av en är det bra att det finns kossor i närheten.