Min mamma, mina barns mormor finns ej mer bland oss. Här är min systerdotter Madelenes fina ord om sin mormor...

I hela mitt liv har jag haft en fantastisk mormor. På Luciadagen igår lämnade hon oss...
Men kärleken, värmen och minnena finns kvar.
Sitta på kökssoffan i Norrsund och äta knäckebröd med smör och ost. När vi fick leka på utvind med saker från "1800-aldrig" bara vi aktade oss för mangeln. Mormor som stekte pannkakor så hela köket immade igen. "Knackadang"skorpor. Mormors vävstol. Förmaningarna när vi klättrade för högt på rauker. När vi stöpte ljus, bakade struvor, när hon lärde mig sticka. När vi var på poesiafton. Hur hon älskade när vi sjöng. Visdomsord som att inte sitta på stenar före midsommar och att "Olle kastar sten i sjön". Gamla moster Ingeborg-föreställningen på midsommarängen. Berättelserna från när hon var liten, om när Svenne snodde hennes cykel och körde speedway, om Afrikarummet, eller när Stentorp brann. Och alla, alla sångerna. När vi sov över och hon sjöng för oss i mörkret när vi skulle sova. Om Flickorna i Småland, Josef han hette, Josefin och symaskinen, I låga ryttartorpet, och så denna som jag förknippar så mycket med mormor själv på något sätt. Den sjöng jag för henne på sjukhuset sista kvällen. Jag tror hon tryckte min hand lite tillbaka.

I kungens granna slotts stora, stora, stora kök
det finns en liten liten liten piga.
Hon har alltid brått för där är så mycket stök
och jämt ska hon åt alla vackert niga.
Och bannor utav alla hon måste ta emot
för jämt är lilla näsan så rysligt svart av sot.
Och tidigast av alla hon stiger ur sin säng.
Och sen går hela dagen lång uti ett enda fläng.

För först ska kungens krona hon göra riktigt fin
hon gnider den med putset blanka-lätta
Och sen på huvudknoppen av drottning Sura-min
ska lockperuken riktigt rätt hon sätta
Och sen går hon och väcker prinsessan Ädelknopp
och ser så noga efter att snällt hon stiger opp
och sedan under dagen hon har ett fasligt sjå
att lära allra allra lilla minsta prinsen gå

Och hon ska skura trappor och hon ska sopa golv
och hon ska bära slask och ved och vatten
Hon kommer ej i säng förrän klockan slagit tolv

och då så får hon sova bredvid katten
Men hon är aldrig ledsen fast det är mycket knog
hur än det går i livet så klarar hon sig nog
Ty se hon går och sjunger vad än hon tar sig för
för kungens lilla piga har ett strålande humör!

Novemberdagar är korta och mörka. På med reflexvästen och ut med hunden i den dunkla morgonen. Fram med ficklampan för morgonkollen i kvigstallet. Latte hjälper till att ta in ved till morgonbrasan i pannan. Åke fixar frukosten. Far har sovit över här för att se till att  det blir däckbyte på hans bil. Mor är på Norrtälje Sjukhus.

Latte gör sin stora insats att flytta kvigor från fodergången till sovgången. På morgonen är ju inte så många uppe och äter men en envis kviga ville inte flytta sig förrän Latte visade sina kofösaranlag. Vi började med skottning av fodergången, sedan utfodring och sedan skottning av sovgången och ströning av liggbåsen. Efter detta morgonpass hämtar vi pappas bil och pappa kör sin bil hem till gården. Det är första gången han kör bil efter sin sjukhusvistelse.

Efter maten gör vi vårt vanliga besök hos mamma på sjukhuset. Det känns bra när vi ser henne och Kerstin i glatt samspråk, mamma sittandes på sängkanten och Kerstin i stolen bredvid. Jag gör iordning en god kopp kaffe med lite mjölk och socker och mamma tycker att det smakar gott! Det är solstrimman den här dagen.

Snart nog är det mörkt igen. Hem igen, ytterligare en bal serveras kvigorna och kvigan 884 får sin chans att bli dräktig och bli mjölkko i Billinge.

Så händer det som brukar hända vid den här tiden. Någon kviga är på andra sidan stängslet och hittar godare växter att äta. Först är det 871 Pärlan som hittar gammalt älggräs på Tomas och Cillas tomt. Det visar sig att det inte finns någon el på tråden, så det är bara att lyfta på trådarna och maka in den dumma kvigan. Björn nere i byn ringer och säger att vi har en rymling i hagen utanför honom.

Det är bara att bita i det sura äpplet, betet är slut. I går tog vi upp sex kvigor som ska till slakt och 4 dräktiga kvigor till Midsommarhagen för höststädning. Där kan de gå och ha det bra några veckor innan hösten kommer på allvar. Här hemma ökar vi på i stallet med kvigor som kan gå in och äta ensilage och gå ut och skita förhoppningsvis. Fungerar inte hundraprocentigt måste jag medge. Några tänkte jag ha kvar ute här hemma. Lagom många att trängas runt en ensilagebal var min tanke. Det borde vara skönt för dem att vara ute så länge som vädret är brittsommarvarmt.

Vi minskar på hagen här hemma så att de bara kan gå på den gamla betesmarken och i skogen längs Stålsvägen.

Hundarna tycker att det var en väldigt bra aktivitet och eftersom det är skapligt torrt på betesmarken kan även pulin Joy vara med utan att få en massa skräp i pälsen. Det är intressant att se att tistelfrön har ingen chans att etablera sig i en tätvuxen grässvål som en gammal betesvall består av.Hundarna leker med pinnar och jagar varandra eller bara ligger och iakttar oss när vi sätter upp eltråd och stänger ingångar och utgångar.

Då var det dags för småkvigorna i Hof att komma hem igen. Att vandra igenom en grind som alltid varit stängd, att vandra utmed Roslagsleden till bron och efter det en vandring utefter två kyrkors väg fram till Kvighotellet . Inte en helt lätt uppgift för en ung kvigflock som skjutsades ut till sommarbetet i slutet av maj. Men vi fixade det! Med hjälp av tre Brovaktare, en snabbspringande Kajsa, fyra medelålders tanter en VD och en gammal kogubbe var det gjort på 1 Tim och 15 minuter. Roslagsrekord för kvigfösning på 2,5 km. Grannar var vidtalade att stänga grindar och hålla vakt vid infarter och utfarter.

Lyckades med att få igenom kvigorna genom grindhålet med skrammel i hinken och mild påtryckning från övriga fösare. Lyckades halvdant med att vara ledarkossa den första biten men kom i kapp när kvigorna var intresserad av det nysådda fältet och lyckades tillsammans med Broväktarna få kvigorna att stanna till vid vallen närmast bron. Där kunde jag förvarna de som skulle stå i vägen på byvägen med mobiltelefonen. Sedan var det bara resten kvar, asfaltsvägen mellan kyrkorna. Med rätt bra tempo, en skrammelhink att ta till när något i vägrenen lockade och en kofösarpinne att hindra framfusiga kvigor att försöka springa om mig gick det vägen! Pappa, min kogubbe, var på plats att hindra bilar att köra in i flocken och hindra kvigorna att springa vidare mot Eneby och Estuna kyrka.

Hemma, in i stallet, och mumsa på en ensilagebal och sedan ut igen till nya kompisar här hemma.

Här är en av broväktarna med sin Kofösarpinne.

För att få säkrare dräktighetsresultat har min svanshållare och VD komponerat följande sång, att sjungas för mina kära kvigor:

Melodi: Karusellen, Jungfru skär...

Kossa, kossa, kossa som är kär

Här är pistoletten'

med den lilla skvätten.

Bara för de stora, och ej för de små,

synda på, synda på, 

nu ska pistoletten gå.

För ha, ha, ha

det går ju så bra,

för alla de mycket goda anlagsbärarna.

För ha, ha, ha

det går ju så bra,

nu sitter pistoletten mitt i prick som den ska.

Olle kastar sten i vattnet, eller Olov kastar kallsten i vattnet, som de säger i Norrland. Det bryr sig inte Elvin om och badar glatt i Broströmmen.

Det är varmt och soligt redan när Latte och jag går morgonrundan. Jag tycker att jag skymtar kvigorna vid pumphuset innan jag hämtar tidningen och när VDn frågar om jag ska äta gröt snart svarar jag att jag bara ska räkna djuren som är bakom ungdjursstallet. Men när jag kommer dit syns inga djur. Kollar på de vanliga ställena...till sist tittar jag i skogsdungen mot Stålsvägen. Där står de förstås i skuggan av granarna. OK tänker jag, VDn väntar med gröten och mina kvigor är inte på rymmen och kolla brunster kan jag göra lite senare. Så jag drar mig tillbaka lite obemärkt tror jag. Men då dyker det upp en vit kviga bakom mig, hon råmar åt mig "jag vill komma in i stallet, ser du inte att jag är brunstig". Jodå det är 863 Albina som hänger på och vill in, ensam, hänger hon på och jag släpper in henne i stallet.

Jag ger henne lite hö att tugga på och går själv till frukostbordet som är dukat ute i trädgården. Med gäster som sovit över på  Jan Jans kammare och på utvind blir det långfrukost med intressanta diskussioner alltifrån närproducerad mat till demokratin i EU.

Därefter följer den dagliga cykelturen till Brotorp och Hof för att kolla att djuren har det bra och finns där de ska. Alla är på plats, de tar igen sig i närheten av vattenpump och vattenkar. Då tar jag mitt dopp i Broströmmen. Jätteskönt att svalka sig i värmen, simma och flyta i ån och höra vattnets brus i fallet och se abborrarna simma mot strömmen.

Cyklar barfota tillbaka hem och fixar käk. Jag bjuder på tjälknöl gjord av ytterlår, färskpotatis och sallad. Det uppskattas då den extra kryddan är att det är kött från gården som serveras.

Sedan letar VDn och jag fram en stilig tjur till Albina och förhoppningsvis blir hon dräktig och kalvar om nio månader i Bilinge och kanske hennes namne Albin hjälper till vid kalvningen.

VDn släpper ut Albina och har ett litet samspråk innan hon släpps ut i stora hagen. Efter en liten stund checkar nya små gäster in. I Kvighotellet denna gång. Fem nya kvigkalvar att bekanta sig med och samspråka med.

Denna midsommar är två döttrar hemma för att fira traditionsenligt i midsommarhagen tillsammans med föräldrar kompisar och bybor. Per Ivar och Håkan har slagit den lilla lyckan ivrigt påhejade av kvigorna. För att inte störa dansen kring midsommarstången fick kvigorna sedan leta sig hem till betesmarken vid ungdjursstallet. 

Så blev det då traditionsenligt vi äro musikanter, små grodorna, moster Ingeborg mm och brännboll som naturligtvis slutade oavgjort när magister Johan räknat ihop. Vi konstaterade att även i år fylldes ängen med folk i alla åldrar fast det är kyligt och lyckan ligger mitt ute i skogen.

Midsommarkvällen avslutas med god mat, ekologiskt närproducerad entrecote med tilltugg och trevliga intressanta samtal.

Rymlingarna från förra lördagen, kvigorna i Brotorp, ska tillbaka till sitt sommarbetet vid Broströmmen. VDn har förstärkt staketet där de tagit sig ut. Vi passar på när vi har förstärkning här hemma och gäster som förväntar sig lite kosläpp. Gästerna får fördela sig på strategiska punkter längs vägen och så vandrar vi väg, mina kvigor och jag..

Vi vandrar genom byn, på gamla stigar, åkrar som ligger för fäfot, genom högt gräs och ner mot Brosjön i hasselsnår och över stock och sten. Sju kvigor är som uppslukade från jordens yta. Det är kvigorna som brukar gå ner mot Broströmmen vid Brotorp som är borta. Sju dräktiga kvigor som ska kalva i höst.

Vi bakspårar från det ställe vår granne nere i byn sett dem sist och kommer fram till att de måste ha gått ut i Brosjön en bit och sedan följt Brosjön fram till Udden, den gamla båtplatsen på Norrsundssidan av Brosjön. Sedan letar vi klövspår på stigarna ner mot Norrängen och Skarpbunkeln och den gamla Landvinningen där vi hade kvigor när jag var barn. Det är torrt och svårt att se några spår och det blåser så det är svårt att se vad som är trampat eller vad som är nertryckt av blåsten. Men alldeles innan där vi förr vek av för att komma till landvinningen finns tydliga klövmärken. Det är stängt med fårstängsel, så där har de inte gått....men vad är det som skymtar där nere på Anders havreåker? Något svartvitt och något brunt. Där är dom, mina rymlingar!

Jag tar telefonkontakt med VDn som skjutsar Kerstin som är här på besök, att hålla ställningarna vid grinden vid byvägen, så vi får in dem i vår beteshage när vi kommit så långt. Jag hämtar foderhinken för att locka dem på rätt väg och VDn kommer och tar eftertruppen och ser till att ingen kommer på efterkälken. kvigorna sköter sig exemplariskt! 824 Pärlan, är en riktig Pärla och följer mig som en skugga och de andra följer henne plikttroget. Det är bara på ett ställe det blir lite kritiskt då vägen delar sig och en svartvit kviga går åt fel håll men med skrammel med foderhinken och lockrop från min sida hänger hon på min Pärla. De är som kossorna förr i tiden som skulle hem till mjölkningen, de går på rad längs byvägen, tar en tugga lite här och där i dikesrenen. Kerstin är på plats och så knallar de in i hagen och man kan pusta ut!

Idag följde de med de andra in i kvigstallet då jag skulle seminera tre stycken och dräktighetsundersöka ett antal. Sedan fick allihop gå upp till midsommarhagen för att göra tjänst som naturvårdare där.

D

1 juni. Det är alldeles tomt i ungdjursstallet. Alla djur är ute, till och med de minsta som tillsammans med småkvigorna Ebba och Majros gör tjänst som gräsklippare i hagen på gården.

Min syster och jag har sytt ett verandafönster till vår moster Maj som fyller år idag. Hon har ju också vuxit upp här på gården i Norrsund och kanske liksom vi tittat ut över nejden genom ett av fönstren i verandan.

Egentligen skulle det nog varit en häst som drog en harv och drängen som höll i tömmarna och en liten tulta som heter Maj som gick vända upp och vända ner bara för att få rida hästen i vall efter arbetsdagens slut. Det fanns hästflickor redan på 30-talet.

Vi kusiner som är födda åren efter varann och alltså väldigt jämngamla umgicks mycket antingen här i Norrsund eller hos moster Maj i Röksta. Vi lekte på berget i Bergshyddan, läste Min Skattkammare, sydde Barbiekläder på moster Majs trampmaskin, lekte skola och bröderna Cartwrigt. Vi badade i ån, föste kor och hade 4H-företag.

Hipp, hipp hurra för moster Maj idag!

En bondgård är inte en bondgård om man inte har några höns och nån tupp tycker VDn. Så därför har vi några hönor och faktiskt två tuppar. Och då blir det som det blir ibland, att en höna blir sur och vill ligga på ägg. I går kväll vid den dagliga råttjakten i hönshuset hade det hörts några pip under hönan så i kväll var det dags att flytta ut den lilla hönsfamiljen. VDn tog hönan och jag försökte få fatt i de förskräckta kycklingarna.

Jag stoppade ner dem i en kartong och sedan tog vi ut dem till en utebur som vi gjort i ordning. vi kollade de andra äggen som inte kläckts och i en utav dem var det en liten kyckling som försökte picka sig ut. Vi hjälpte den ut och lade den under hönan tillsammans med de andra.

Sedan gick jag in och kokade några ägg. Kokt äggula är bra föda för små kycklingar som ju inte har någon mamma att få di av. När jag gick ut med maten till de små hör jag hur det piper alldelses förskräckligt från hönshuset. Först tror jag att det är någon annan fågelunge som låter men jag måste ju undersöka om det är någon kyckling kvar i hönshuset som nu saknar värmen från mamma hönas fjäderdräkt.

Jag letar inne i hönshuset, jag letar i hönsgården och det låter som om kycklingen är inne i väggen. När jag tillsist tar upp landgången upp till luckan från backen då ser jag lilla kycklingen som ligger därunder.

Det är en speciell känsla att hålla i ett sådant litet liv som en kyckling. Jag tar med den lilla kycklingen till uteburen och lägger den under mamman som kurrar nästan som en katt som spinner.

Betesmarken är en grön tät golfbana. Trettionio kvigor är duktiga klippmaskiner. Sju stycken gör tjänst som landskapsvårdare i Brotorp ner mot Broströmmen.

För många år sedan var det en gymnasieklass som skulle göra som vikingarna och använda vattenvägarna i Roslagen. De rodde en replik av en Vikingabåt längs Broströmmen och nere vid Roslags-Bro kyrka träffade de på våra kvigor som nyfiket ställde sig på rad längs åkanten. Har ni aldrig sätt vikingar förut, frågade ungdomarna. Kvigorna ruskade på huvudena, det är inte var dag som vikingar åker förbi...

Några av våra kvigor skulle göra naturvårdstjänst i Naturreservatet Mornäsan vid Ösmaren den här sommaren. Det det blev dock inställt pga av ett Havsörnspar som häckade i området. Nu får vi se om det blir något stängsel uppsatt till nästa betessäsong på Mornäsan. Nu får de beta vid Eke i stället. Det finns många platser i Roslagen som behöver den betande mulen....Man saknar inte kon förrän båset är tomt...Är kobåset tomt finns ingen ko som betar på ängen heller.

Vaknade härom morgonen av att damen i radion sa att klockan var åtta. Min inbyggda klocka var sju...visst ja sommartid. Den tiden kan vi ha året runt tycker jag. Födelsedagen avklarad, sista tårtbiten avnjöt jag i dag tillsammans med en god kopp kaffe efter förmiddagspasset i kvigstallet.

Förmiddagspasset avslutades idag med att Ulla var här och seminerade fyra kvigor, nästan rekord för en dag. Vi får se hur många som blir dräktiga, det kanske blir bingo, alla fyra!

848 var i allafall dräktig men däremot inte 836 som antagligen har haft en tidig kastning. När vi seminerar och dräktighetsundersöker flyttar jag djuren lite fram och tillbaka. Det är bra om de är klavade när man seminerar och dräktighetsundersöker och jag har ett begränsat antal sådana platser. Då gäller det att vara kopsykolog, att få rätt kviga att vilja och våga gå ifrån de andra och knalla över till boxen med fånggrindarna. Sen ska de tillbaks också. Men då var det en busig kviga som hoppade upp på foderbordet och racade där några vändor fram och tillbaka. Då fick jag ringa efter förstärkning, att vara på två platser samtidigt, mota in en kviga och samtidigt se till att inte en massa andra kvigor hoppar upp på foderbordet, då krävs kloning. Då fick VDn rycka in!

Av med lagårdsbyxor och lagårdsmössa och på med förklä och huckle. Här ska det tas reda på kött som är ett återtag från slakteriet på en halv kviga. File och märgpipa, entrecote och fransyska. Slaktarbilen som åkte förbi här när jag var liten visste inte vad fransyska var för nåt så när de fina stockholmsdamerna ville ha fransyska så var ho´ såld. Ca 40 kg köttfärs har jag packat i 1 kg förpackningar och då tänker man tillbaks på tiden i Luxemburg, när jag var på utbyte med IFYE-programmet där. Nicole, i vars familj jag bodde hos i två veckor, hade just gått ut från Nunnornas Lanthushållskola och nu hade de slaktat en ko och vi unga flickor packade och lade i frysen. Av henne lärde jag mig hur man packar och försluter så inte onödig luft kommer in. Det var för ca fyrtio år sedan jag var där...tänk vad tiden går. 

På spisen kokar jag buljong av märgbenen och goda rotsaker såsom  palsternacka, morot och selleri. Det ska bli grundstommen till god och mustig soppa som jag ska bjuda på på min födelsedag om några veckor.

Och så av med förklä och huckle och på med lagårdsbyxor och lagårdsmössa igen så att kvigorna får sitt. Den eviga vandringen mellan foderbord och matbord som är en bondmoras lott.

Far och mor har flyttat från villan i Råbacken till Solbacka i Norrtälje. Så "diskroboten" besöker oss inte lika frekvent och inte heller "konsulten och drängen". Så nu får man diska själv och konsulta sig själv om det ska bli nå´t gjort.

Sista dagen i gamla huset som vi bodde i under 1980-talet, när vi flyttar de allra sista grejerna, ringer det i min mobil. En röst från det förflutna hörs i mitt öra, Sten Helgesson, 4H-konsulenten i Stockholms läns 4H på 1970-talet är det som ringer! Gamla minnen dyker upp, Polacktorp, 4H-läger, 4H-gårdar, Förbundet Skog och Ungdom...Han är ingen ungdom längre och hur blev det...våra visioner från 70-talet då gröna vågen svepte över Sverige? 4H-gårdarna finns ju kvar men har kanske inte så stor anknytning till landsbygd och lantbruk som vi hade i våra visioner.

Och nog behövs kunskapsöverföring mellan bönder och konsumenter och frågan om mat och matens ursprung är en stekhet fråga. Amalias debattinlägg om maten är delad över 7000 gånger på facebook och LRFs möte om Hur Mår Maten med etologen Per Jensen på Sportcentrum var otroligt välbesökt. 

Men ibland blir jag orolig, kommer det att finnas ett jordbruk kvar i Roslagen? Kommer det att finnas bönder som vill satsa, jobba jämt och få dåligt betalt?

Så var glada julen slut, slut, slut....julegranen kastas ut, ut, ut..

Inspirerad av fem kattungars rasande lek bjöd vi in våra grannbarn med pappor för att få hjälp att kasta ut granen. Klassisk julgransplundring med tomtebloss, dans kring granen och raketen men inga godispåsar. Istället blev det fika kring salsbordet med fruktkaka, pepparkakor och Chokladask. Pelle visade goda talanger som croupier, välklädd med slips visade han goda talanger i Coronnespelet. Vad månde bliva av denne unge man? Annars var kattungarna den stora attraktionen och de lät sig både bäras och busas med. Så är det bara att sätta locket på, på salssoffan, där julsakerna trängs till nästa jul.

Kattungarna tar igen sig tillsammans med mamma på sofflocket. Det är jobbigt med julgransplundringar