Flytten till det blå huset närmar sig och datumet då de nya ägarna till gården flyttar in är snart här. Dags att säga hejdå till både hus och hem, att tänka nytt, sörja och se nya möjligheter. Ännu några veckor har jag uppdraget att se till mina vänner kvigorna på Kvighotellet.

Dagen börjar med att Laban och jag tar en promenad längs byvägen för att kolla att elen går fram i stängslet ner mot byn. Jag njuter av den biologiska mångfalden längs vägen med Älggräset, Mjölkörten , Ängshaverroten som bara blommar på förmiddagen, den stora Strättan och den Svenske Soldaten ( Natt och Dag ) som vaktar dikeskanten vid Stentorpsskogen. Laban, han skiter i det.

Sen räknar vi kvigor, 20 st ligger vid vattenbaljan vid den stora eken i Ägnan. 27 ligger bakom stallet och idisslar. Vi kollar att alla verkar må bra och om någon är brunstig och ska semineras. Jag kollar därbak på kvigor som har seminerats de senaste dagarna och ser en blodflytning på Frida som jag seminerade igår morse. Då finns en förhoppning att hon blir dräktig och blir mjölkko på Billinge Lantbruk frampå vårkanten 2023.

Efter frukosten väntar cykelutflykten till 5 kvigor som är vid torpen och till Brotorp där det också är 5 st som ser till att den biologiska mångfalden och det öppna roslagslandskapet bevaras. Jag ser till att det finns vatten och har en liten pratstund för att se att de mår bra. Jag plockar bort några fästingar och kliar kvigan Iris i luggen. Idag är det lite svalare väder och det tycker kvigorna är skönt.

Men vad gör man sen då, när man inte har några kvigor att se till och klappa om ? Ja, vem vet...dels har jag tagit ett uppdrag att hjälpa ungdomar (alltså inte unga kossor ) att utveckla föreningen 4H och 4H-gårdarna som jag en gång på 1970-talet var med och startade och sedan funderar jag på att skriva en bok om hästflickor och kopigor. Jag vet hur mycket det betyder att ha samspråk med djur och vill också förmedla vilken ömsesidig nytta vi har av varandra, våra husdjur och vi människor.

Sen har vi ju våran Laban, som också kommer att sakna samvaron med kvigorna, men vi får väl hitta på andra skojiga saker att göra tillsammans.

Hunden Laban gnyr uppfordrande. - Matte, det är dags att gå upp nu, kvigorna vill utfodras och jag kollar att de går till foderbordet.Jag hör Weidemannen rulla iväg ner mot byn för att hämta bal vid Stora Sten. - Vi har avbytare i dag, Laban, säger jag och ger honom en kram och kliar honom vid svansroten. Men du har rätt, vi går upp nu och tar morgonpromenaden i Stentorpsskogen så får Alice sköta kvigorna själv utan hjälp av oss. Det fixar hon.

Att avsluta och lämna över är en process. Jag har varit bonde i över trettio år. Jag har varit med i styrelsen i Roslagsbro-Vätö LRF lika länge. Jag har varit mjölkbonde och haft kvighotell . Jag har skrivit insändare och debattartiklar. Jag har satt igång projekt om Kött från Roslagen, Samverkan för bönder runt Broströmmen och närproducerad mat i de offentliga köken i Norrtälje.

Nu handlar det om att lämna över.

Kvighotellet och marken är utarrenderad sedan några år tillbaka men fortfarande sköter jag kvigorna.. Och det gör jag till Karindagen i augusti då nya ägare av gården flyttar in. Arrendatorerna är duktiga både att sköta kvigor och plöja åkertegarna i Norrsund.

Ordförandeskapet i LRF-avdelningen har en ung bonde tagit över. Nu lämnar jag även min plats i LRF Mälardalens styrelse.

Laban får finna sig i att bli en pensionärshund och jag känner tillfredsställelse i att det finns andra som fortsätter i min anda att sköta djur, delta i debatten och engagera sig i bonderörelsen.

Här är kvigan Iris. En vacker matglad kviga med ett fint blomnamn. Hon är en sk procrosskviga, dvs en korsning mellan Holstein, Svensk Röd och vit Boskap och den franska rasen Montbeliard. Hon kommer nog att bli en duktig mjölkko och ge ett bra kött när hon är färdig med jobbet som mjölkko.

Men hon har haft en dum ovana. Hon lägger sej bakom de andra kvigorna som ligger snyggt och prydligt i liggbåsen. Hon lägger sig alltså i skiten. Där ligger hon och idisslar och tycker väl att det här inte är nåt att bråka om. Kor har till skillnad mot hästar inte skithörnor. De skiter ofta när de rest sej och bryr sej ofta inte om , om de lägger sej i skiten. Men de brukar vilja ha ett mjukt underlag att ligga på och resa sej ifrån eftersom de reser sej med bakdelen först och står på framknäna innan de reser framdelen.

Iris ville inte ligga i liggbås. Jag flyttade om henne till olika ställen i Kvighotellet. I sjukboxen där det inte finns några nackbommar eller bogstöd gick det förstås bra att ligga ner. Men i framtiden ska hon ju vara i en ladugård med liggbås.

Jag började med att binda upp henne i ett liggbås utan bogstöd. Satte på henne halsband och lockade med lite godis. Som den matglada kviga hon är var det inte svårt att locka in henne i båset och klicka fast krubbändarna i ringen på halsbandet. Se fick hon stå där och jag hoppades varje dag att hon skulle ligga när jag kom tillbaka efter några timmar. Men, nej, i två veckor gjorde jag på det viset. Envis, som en gammal get stod hon där och glodde på mej med sina snälla ögon. - Snälla du släpp loss mej så jag får gå och äta nu, säger hon.

Vad göra? Nästa grej blev att flytta fram nackbommen så att att den inte hindrar henne när hon reser sej. Den finns till för att kvigan ska backa ut ur båset.

Jag binder upp henne på samma sätt ännu en vecka. Nu ligger hon i liggbåset när jag kommer på eftermiddagen. Jag går upp i båset och släpper lös henne och säger att hon är en duktig flicka och hon ligger kvar. Nu , tänker jag , nu ska det väl lösa sig. Men, sen kommer man på morgonen, så ligger hon i skiten i alla fall. Jäkla ko !

Sen har jag avbytare i lagården ett par dagar och då får hon göra som hon vill. Under tiden jag är ledig har Billinge hämtat dräktiga kvigor och lämnat nya små kvigor.

När jag börjar jobba igen efter ledigheten och jag gör min första runda bland djuren i Kvighotellet, vad ser jag då? Jo, Iris har snott det största liggbåset i stallet och ligger där lugnt och idisslar. Nu har de största kvigorna lämnat stallet och de såg till att sno åt sig de bästa platserna förstås. Nu tar Iris revansch. - Nu kan jag det här med att ligga i liggbås, men jag ska ha den bästa platsen, annars får det vara, tror jag att hon säger till mej, när jag klappar om henne och säger att hon är en duktig flicka.

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå. Lite kallt att lämna sängvärmen. Laban vill kramas en stund och gnyr uppfordrande att det är dags att gå upp. Vattnet rinner ur kranen, det är 10 minusgrader ute. Katterna vill ha mat och det är lika bra att tända en brasa i pannan så det blir lite värme i huset. Så då går vi ut på vår morgonpromenad ner till stallet. Ute är det vitt på marken, riktigt fint julväder. Någon har kört i diket vid Eken och haft sönder några stängselstolpar. Ja, ja det känns som det är långt till sommaren och betessläpp just nu.

Vi går ner till stallet där kvigorna drömma i månens ljus, sommardrömmar i båsen, liksom korna i Viktor Rydbergs Tomten. Tomten har ätit upp gröten som han fick julaftonskvällen. Första checken, är det vatten i alla vattenkoppar. Yes ! Laban vaktar småkvigorna medans jag ger dem kraftfoder och drar ner skit och ströar åt dem. Sedan omfördelar jag ensilaget på foderbordet så att att har lite att äta på. De flesta av de stora kvigorna ligger kvar och idisslar i sina liggbås. Äta kan de göra på natten också. Laban och jag går in och äter frukost och fortsätter mata den hungriga pannan så att det blir värme i huset.

Sedan serveras första ensilagebalen. Och medans kvigorna äter så skottar vi ut skiten från den sk sovgången och ströar med ny halm i alla liggbås så att de kan fortsätta drömma sommardrömmar i båsen..

Vad gör man när man får en ledig dag. Någon annan utfodrar kvigor och skottar skit. Vilken lyx! Jo, vi drar till Uppsala, min VD och jag. Vår dotter Erika ska flytta till ett hus istället för att bo tre trappor upp i en lägenhet i centrala Uppsala. Med en liten bebis som vill ha nästan ständig tillsyn är det inte så lätt att få tid att packa ihop alla grejer som ska flyttas. Men en ledig mormor och morfar tar gärna en promenad i oktobervackra Uppsala med ett litet barnbarn som gärna tar en rejäl sovstund om man mätt och nybytt får åka vagn ett par timmar.

Med en god tjälknul gjord på skinkstek av vildsvin i den gamla mjölkhämtaren på plats i bilen så åker vi till Uppsala. När vi kommer fram är lille Tore redo för en promenad. Vi går över bron mot Fålhagen och passerar Lennakattens smalspåriga järnvägsräls och hälsar på den stillsamma baggen Buddy i parken. På hemväg köper vi färdig potatisgratäng och ber Erika att sätta på ugnen.

Då väntar en god lunch på närproducerad vildsvinsstek, med färsk timjan från fönstersmygen och därproducerad potatisgratäng och grönsaksallad från Coop. Lille Tore sover fortfarande efter den uppfriskande promenaden. Och Erika och Molle har hunnit packa rätt många flyttkartonger under vår promenad.

Men nu måste vi hem, för Laban är ensam hemma och behöver få komma ut. Då ringer vår avbytare. - Hej, kan jag få ta ut Laban på en promenad, säger Alice. Javisst får hon det, vad bra då behöver vi inte ha så bråttom hem. Laban och Alices hund Kira har blivit kompisar och gillar att springa och busa. Och det kan de göra i Ägnan och Björkbacken nu när det inte går några djur där.

Nu åker vi mot Norrtälje. Åke åker och handlar och jag passar på att hälsa på min pappa på äldreboendet. Vi pratar om värdet att vara ledig från djuren. Pappa var med och startade en av de första avbytarkretsarna i slutet av 60-talet. Husdjursföreningarna var de som tog initiativet och det var också subventionerat från statligt håll in på 90-talet. Han återkommer till det ofta hur bra det var och hur skönt det var att att kunna få vara ledig från korna och vara ute och resa tillsammans med familjen.

Ja, nån annan utfodrar balar och skottar skit. Men Laban och jag kan inte riktigt hålla oss från stallet fast vi är lediga. Lite koll måste vi ha, Laban och ja….

Efter en natt i en i en skön säng på Krägga Herrgård vid Mälarens strand är det dags att ta nya tag med motionerna på årets extrastämma med LRF. Därhemma ser Alice till att kvigorna har det bra på Kvighotellet. VDn har tillsammans med bäste rörmokaren Peter sett till att att alla får vatten.

Och här ska jag på något vis se till att Lantmäteriet med LRFs hjälp kan få ändan ur vagnen och kunna ta bort sk gemensamhetsanläggningar som inte längre finns.

En väg som bildades för 160 år sedan i samband med Laga Skiftet och som inte har används på säkert hundra år föranledde vid avstyckning av en tomt att sju fastighetsägare skulle skriva under ett papper för att bygglov skulle beviljas.

Det borde kunna vara en enkel sak att när det uppkommer ett sådant ärende att helt enkelt ta bort vägen från kartan. 

Men istället för att ha en ingång på Lantmäteriet där man visar på hur man kan ta bort eller avveckla en gemensamhetsanläggning så är man noga med att tala om hur mycket Lantmäteriet kostar i timmen och att det kostar från första stund när man öppnar ett ärende. Och av erfarenhet så vet vi att det minsta ärende man ber Lantmäteriet om så kostar det mellan 40 000 -70 000.

En liknande ärendehantering som Bolagsverket har kunde Lantmäteriet ta till sig. På bolagsverket har man öppnat en tjänst som heter förenklad avveckling av ekonomiska föreningar. Det kostar 1500 att öppna ärendet och sedan får man god handledning om hur man ska göra.

Men nu är det dags att äta frukost. Träffas och trivas med LRFarna från Gotland och Mälardalen och längta hem en smula till Fatima och de andra kvigorna på Kvighotellet.

Sitter här och väntar på besked,. Väntar på att få åka hem. Ena sidan i ansiktet ville inte vara lika aktiv som den andra. Leendet blev snett. Nu har jag varit här på Norrtälje sjukhus på koll sen i torsdags. Nu lutar det åt att det är nån fästing som varit framme och smittat mej med Borrelia. Roar mej med korsord, soduko och läsning. Åke håller ställningarna därhemma. Jag har iaf haft tid att läsa en helt fantastisk bok. Konsten att höra hjärtslag...

Kollar i dagboken på Karins Kvighotell...Vad hände den 22 juli 2011

Vi har tagit ett par dagar ledigt. Erika och Maria håller ställningarna hemma med kvigor och hundar och hus. Vi åker från en regnig ostkust till en skapligt solig västkust. Jag ska vara med på 4Hs rixstämma i Varberg.

Först gick resan till Hästa 4H-lantbruk där vi hämtade ett tält för lägerdeltagarna från Stockholms län. Fikade i det mysiga caféet i huvudbyggnaden och åkte sedan vidare mot vidare äventyr.

I Norrköping kom vi på att vi i modern tid åkte nästan samma väg som Pip-Larsson gjorde i Kastrullresan. De hade blivit för många och för trångbodda i i sin tvårummare i Stockholm och gjorde i ordning två bryggarvagnar till "50-talshusbilar" som drogs av bryggarhästarna Laban och Lotta. De åkte från Stockholm till moster Bella som hade en mangelbod i Norrköping. Läs gärna boken.

Sitter och diskuterar i förtroenderådet i församlingshemmet då det kommer glimtar från omvärlden att det hänt ett bombattentat i Norge och att någon har skjutit ihjäl en massa ungdomar på ett läger i Norge. Ofattbart, vad är det som händer!? Här sitter vi, 4H-are från hela Sverige, en massa ungdomar som lever lägerliv och ska fatta demokratiska beslut på en riksstämma och hör vad som händer i Norge, där också ett gäng ungdomar har samlats för att leva lägerliv och ha stämma. Någon skjuter vilt omkring sig , ungdomarna flyr i vild panik.

Vi fattar inte att det är sant. Stämningen är tryckt, det känns som om samma sak kan hända här i Varberg också.

Nåväl, vi genomför vårt läger och stämma men våra tankar går naturligtvis till ungdomarna på Utöya. Och vad är det för galning som bara kan komma på att göra något sådant?

Året därpå, 2012, är 4Hs Rixsläger och Rixstämma i Uppsala. Även där ska jag vara med i förtroenderådet och med på Stämman. Jag kommer lite sent på kvällen, det börjar mörkna. Då hörs skott! Hjärtat åker upp i halsgropen….vad är det som händer? Utöya, Anders Behring Breivik, poppar upp i huvudet. Jag kommer fram till paviljongen där förtroenderådet ska hålla till. Smyger in, där sitter de andra lugnt och pratar. Lägret är vid en skjutbana. Därav skottlossningen.

Morgonsolen lyser in i österfönsterna i sovrummet. Det är svettigt...även fast klockan bara är sex på morgonen. Laban gnyr och vill att jag ska kliva upp. Ja, ja, det är väl bara att kliva upp, ge katterna mat och gå ut och titta till kvigorna.

Laban är naturligtvis med på noterna. Ut på morgonpromenad och sniffa i dikeskanterna och kissa lite här och där och bajsa morgonbajsen i nåt dike. Räkna kvigor får matte sköta men Laban letar rätt på dem och lägger sig plats och vaktar dem medans matte går runt och räknar och kollar brunster och att kvigorna mår bra.

För säkerhet skull kollar Laban även om det är några kvigor i stallet, men det är tomt. Då är det bara att gå in och äta frukost och Laban vaktar katterna.

Det är väl bäst att kolla vattnet i karet också, tänker jag när jag cyklar förbi efter att ha varit och tittat till kvigorna vid torpen. Oj, jäklar, det rinner över, ner i diket. Kvigorna står där och glor. De har väl redan druckit sig otörstiga. Jag stänger av vattnet och funderar på vad som hänt. Nere på botten ligger en liten vit mutter. Jag har ju bara för nån vecka sen monterat en ny flottör på mitt andra vattenkar så jag tror jag vet vad det handlar om. Men det är inte lätt att få arbetsro med 30 kvigor som intresserat följer vad jag gör.

Men Laban har ju kollat att det är tomt i stallet, ute är det massa bromsar och varmt och kvigorna är inte nödbedda att komma in i kvigstallet. Ropar man, kosserna , kosserna kom då, så kommer de.

Med kvigorna i stallet så tömmer jag karet och passar på att göra rent det och tycker att vi var rätt smarta när vi flyttade karet så att vattnet hamnar i ett dike när man lossar på bottenpluggen. Då är det bara att sätta dit muttern på den lilla plastpinnen. Det är den som reglerar och stoppar vidare vattenflöde i karet. Och sen sätta på vattnet igen vänta och se att det fungerar som det ska. Kvigorna tyckte det var skönt att komma in och ligger lugnt och idisslar i liggbåsen. Lilla Lilja, fjällkossan, ligger förstås bakofram i liggbåset så hon kan titta ut. Jag kan gå in och äta lunch och sen får Laban hjälpa till att ta ut dem igen. Ett roligt jobb för en vallhund.. men inte helt enkelt att få 30 st att gå ut genom ledhålet som vetter ut mot betesmarken. Kvigorna vill helst vara kvar i lilla kofållan utanför kvigstallet.

Sedan ringer min käre far för femtielfte gången idag. ” Är ni på väg...nu har jag ätit så nu vill jag gå ut på en promenad ”. Ja, jag har ju lovat honom en promenad men det kom ju lite i vägen. Men nu packar vi fikaväskan och drar till Eneberg. Ringer till plan två och ber personalen att hjälpa pappa att komma ner till porten. Sen drar vi till Norrtäljes fina kyrkogård, letar rätt på en parkbänk i skuggan, fikar och resonerar om smått och stort. Regeringskris, skördeläget och om hur det var förr. Far berättar om sommaren 1941 när han efter höskörden räfsade rent längs dikena hemma i Karby och det blev ett skyfall med åska som fyllde diken och åar. Hässjorna rämnade och flöt iväg. Åkrar blev översvämmade. Havren som skulle tröskas till hösten sköt nya grönskott och fick skördas som grönfoder tillsammans med vass som foder till korna.

Nu fick vi rejält med regn i slutet på maj som förstörde en del av vårsådden men vi har skördat en rejäl första skörd och numera packas den i plastade balar istället för att hässjas.

Vi packar ihop vår fikaväska och promenerar tillbaks till Eneberg. Numera är det rollatorn som är pappas bästa redskap .Jag har gjort mina traktortimmar säger han när jag försökte intressera honom för att vara med i Veterantraktorklubben. Däremot är blommor och fåglar fortfarande ett stort intresse.

Ja, det var en dag i juli….

På semester. Vi drar mot norr. Släppa taget och lämna över. Småkvigorna ska gå på bete på andra sidan vägen i Björkbacken, Ägnan, Bakägnan och Mariedal. I sista stund transporteras rishögar bort och vattenkar ställs i ordning. Det verkar som kvigorna finner sej tillrätta. De ligger i skuggan av hasselbuskarna under stora eken och betar gräset både i Björkbacken och på betesvallarna. Lilla Lilja , fjällkokvigan och hennes jämnåriga kompisar får flytta till de större kvigorna som går på betesmarken norr om kvigstallet. Grannar är vidtalade att kolla vatten och räkna kvigor. Billinge har bakjour om det händer något. Kattvakt bor i huset. Vallhunden Laban flyttar till barnbarnen i Uppsala.

Vi drar, som sagt norrut. Till vår Linnea Borealis, nordliga Linnea. Jämtland är numera hemvist för henne och hennes familj. Här är hon hemma, här har hon familj, svärföräldrar och bra jobb på Östersunds kommun. Å, så är ju pojkarna här. Elvin som läser högt för mormor hur vattnet kommer från Storsjön och hur det sedan renas eller hur internet fungerar. Det ska vara komplicerade böcker man ska läsa ur tycker han så man lär sig nya saker. Å, sen så är det Tobias, filosofen, som försöker förklara Mine Craft och Pokemon för mormorn. Men bägge pojkarna är också väldigt praktiska och uthålliga och styr farfars flotte med bravur och cyklar flera kilometer till badet i Lillsjön. Spela krocket med morfar och pappa är också kul. Särskilt om man vinner.

Ute på tunet svärmar Sjösandssländor. Sländor som lever i sanden på sjöbottnen i flera år för att sedan komma till ytan för att kanske bli uppäten av en fisk eller får chansen att svärma. Kallas för rock, säger Elvin och Tobias farfar som har fiskat och haft sländan som bete.

Är man i Jämtland mitt i sommarn besöker man gärna en fäbod. Så gjorde vi också och åt kolbullar på Lillsandsvallen. Inga kor på vallen, dock, och har inte varit på många år. Tankarna gick till Lilja, fjällkokvigan därhemma. Men hon trivs nog rätt bra med sina bruna och svarta kompisar därhemma. Snart styr vi kosan hem igen, men först ska vi besöka gårdsbutiken vid Länsmansgården. Jämtland är fortfarande ett landskap med gårdar med mjölkkor fast det är nog inte så många kor som är på fäbod på sommaren.

På rymmen från Kvighotellet

Allting pockar på att göras. Kvigor ska ut på bete. Stängsel ska fixas efter att vi dikat bort stående vatten. Vattenkaret ska återanslutas så att kvigorna kan dricka friskt vatten. DÅ….rymmer jag! Efter att alla fått sitt käk, kvigorna, katterna, hunden, VDn och jag själv, tar jag vita bilen och åker mot Fasterna. Där är det boksläpp av Elis nya bok ”En bättre människa”!

Jag åker förbi de vackra gula rapsfälten på Lohäradsslätten och ser Pestskråpen i dikesslänterna och tänker att jag borde nog ta ut min far på en vända i det vackra odlingslandskapet. Han som är uppvuxen i Karby och alla år i Norrsund saknat den baltiska moränleran på Lohäradsslätten.

Åker igenom Rimbo och tar sedan av mot Rånäs och hamnar i Storbol där Elis kusin Jörgen precis som jag har ett Kvighotell. Och det är bra att ha en kusin som har en fin transportvagn för kvigor där Eli Åhman Owetz kan sitta och ha sitt boksläpp även om det skulle regna.

Jag är också nyfiken på gårdsbutiken Gabis Granna Grönsaker där man numera också kan köpa Billinge Gårdsmjölk. Så bor du i Rimbo med omnejd, ta dej en tur till Fasterna och köp mjölk, fil, yoghurt, kött, grönsaker i säsong och lite annat smått och gott. Vill du köpa mer än en liter mjölk så beställ gärna en mjölkväska, specialdesignad för Billinge Gårdsmjölks ekologiska mjölk. Den är gjord av fina återvunna tygbitar och företrädesvis byxben av jeans eller jobbarbyxor och där finns plats för tre flaskor och sedan kan du sätta fast väskan i säkerhetsbältet i bilen.

Jag köper förstås boken ”En bättre människa” som jag blir sugen på att läsa efter en recension av min systerdotter. Jag har följt Elis bokpersoner från Anna-Lisas Antik till Brevvänner och känner samhörigheten med dessa då jag är uppväxt och har min gård i samma trakt som beskrivs i böckerna. Feelgoodromaner på hemmaplan…

Det känns verkligen som man är på rymmen. Möten som man varit på har varit hemma i Mellankammaren framför datorn. Man är nästan folkskygg...Håller avstånd….På med munskyddet…

Men tar åter plats i vita bilen och åker hem på slingriga vägar. Känner faktiskt att man saknat den här stunden efter ett möte, ensam, med tid för reflektion. Väl hemma väntar jobbet med att kolla stängsel och en stund i stallet med VDn, hunden och kvigorna och sedan att öppna en oläst bok….

Våren är här. Gödselplattan är full. Men nu bär jorden och vi kan börja gödsla åkrarna.

Nu ska det köras dynga. Extra prima ekologisk skit. Här kämpar vi varje dag med att få fram en näringsrik gödsel som ska förbättra mullhalten och främja kolinlagring på jordarna kring Broströmmen. Kvigorna bajsar och kissar, vi skrapar rent liggbås och blandar gödseln med halm och annat organiskt matrial. Sedan skottar vi med lastmaskinen ut det till gödselplattan bakom ladugården.

Nu hamnar den gödseln, med Billinges stora lastmaskins hjälp, på Södersunds åkrar där det behövs mer fosfor när det nu har varit vall där i flera år.

Göran från Nedernäs ringer och frågar om han får låna vår lastmaskin när han ska lasta skit från Kvighotellet. Självklart. Även åkrarna vid Bottenfjärden ska få ta del av näringsrik gödsel från Kvighotellet. Det ger ekologisk halm tillbaka att bädda med i liggbåsen och spannmål som foder till kossorna i Billinge.

Grannen kommer över och frågar om hon kan få en skopa brunnen gödsel och en skopa färsk gödsel till sitt växthus. Gödseln från kvighotellet som legat något år och har brunnit ihop är en populär produkt till de som har trädgårdsland.

Stora och små kretslopp. Gödsel från Kvighotellet ger halm tillbaka till strö åt kvigorna och ensilage att fylla foderbordet med samt goda grönsaker från grannens trädgård.

Gödsel som enligt ekologiska principer gödslar jorden så mikrolivet lever gott och ser till växterna får sin näring för att växa och må bra.

Karin Broström

Karins Kvighotell

www.karinskvighotell.se

Mina syskonbarnbarn, Moa och Olle, är på besök hos farmor och farfar på sportlovet. Vad kan man göra på sportlovet när det inte finns nån snö och man inte ska trängas med folk. Jo, man kan hälsa på pappas moster som har ett Kvighotell. Olle har längtat efter att få träffa kossor igen. Och småkvigorna tycker att det är intressant att träffa barn som vill klappa dem. Netta, Hjärta, Brunetta och Molly trängs vid liggbåsen för att hälsa på barnen. Moa och Olle skrapar ner kobajs och ströar några liggbås. Sedan kommer vallhunden Laban. Den alltid lika arbetsvillige hunden. Först måste han hälsa på barnen, sen tycker han att småkvigorna ska hålla sig ifrån de ströade båsen. Och sen börjar det riktiga jobbet för Laban. Att fösa de stora kvigorna från sov- och liggavdelningen till foderbordet. De flesta har redan gått över till foderbordet för där har serverats en ny god ensilagebal. Men några är kvar och de föser Laban över. En kviga ligger och vilar fortfarande. Den får han inte röra. Den föser jag upp och sedan, när hon har sträckt på sig och bajsat en klick får Laban fösa över henne till de andra som mumsar vid foderbordet.

Sedan skottar vi ut bajset med lastmaskinen till gödselhögen bakom ladugården och när det är rent i gången hjälper Moa och Olle till med att bädda åt kvigorna i liggbåsen. Laban som föst kvigor och sprungit i skiten blir avspolad med ljummet vatten. När det är färdigbäddat med halm i liggbåsen så får kvigorna komma tillbaka till båsen och lägga sig och idissla och drömma sommardrömmar i båsen.

Bra och kul med lite hjälp på Kvighotellet. Undrar vad som var mest spännande och som Olle berättar för sin farmor när hon kommer hem från jobbet ikväll?

Hållbarhet vad är det?

Det kan vara ett samarbete mellan gårdar för att behålla det öppna vackra landskapet och bedriva livskraftiga företag på landsbygden i Roslagen. Så här samarbetar vi, två gårdar i Roslagen. Den ena gården har mjölkproduktion och den andra gården föder upp kvigorna som sen blir mjölkkor. 

På åkrarna odlas spannmål och vall som består av olika sorters gräs och klöver främst för foder till våra djur. Det allra mesta korna behöver som foder odlas på våra åkrar. Och det som nötkreaturen främst behöver och som är huvuddelen i foderstaten (matsedeln) är gräs, antingen som bete eller som ensilage på vintern. Vi odlar också baljväxter och ibland raps. Vi har växtföljder där vi odlar olika grödor efter varandra på åkrarna för att jorden ska må så bra som möjligt. Gödsel från djuren är också en viktig ingrediens för att få goda skördar. Våra kvigor och kor betar gräsvallar nära gårdarna och på utmarker mot sjöarna i landskapet. Där bidrar de till biologisk mångfald och håller kulturlandskapet som är brukat av bönder i generationer öppet och inbjudande.

Men djuren är inte bara naturvårdare, de är livsmedelsproducenter också. Kvigkalvarna som föds på Billinge Lantbruk kommer till Kvighotellet när de är ca 6 månader. Då har de först fått mjölk i 3 månader och lärt sig äta ensilage och kraftfoder. Här på Kvighotellet är de sen tills de blir ca 2 år och ska få sin första kalv. Då börjar kvigan sin karriär som mjölkko. Sedan får hon en kalv varje år för att hålla igång mjölkproduktionen. Men innan hon får nästa kalv har hon lite semester från mjölkproduktionen, hon går i sin.

Den mesta mjölken från Billinge Lantbruk körs till Arlas mejeri i Kallhäll. Det blir närproducerad ekologisk mjölk som finns att köpa i affärerna. Mejeriet i Kallhäll är ett mejeri som gör konsumtionsmjölk och filprodukter. På Billinge finns även ett eget mejeri och gårdsbutik med mjölkautomat och försäljning av kospecifik Yoghurt.

Korna ger oss inte bara mjölk. God ekonomisk hushållning är att ta tillvara köttet från en ko som levt ett bra koliv.

Ur ett klimat- och hållbarhetsperspektiv borde vi ha fler kor i Sverige. Vi har gott om vatten och vi har bra jordar för att odla gräs på som kossan kan omvandla till mjölk, ost och biff.

Brr, sa Kasper när han såg en naken häst. Inte vet jag vad det talesättet kommer ifrån, men så kändes det när man tittade på termometern i morse. 24 grader kallt!

Vattnet rinner ur kranen iaf...Ved finns inne att tända i pannan med. Varma kläder finns tillhands så man kan gå och titta till djuren i stallet. Måtte vattnet rinna därnere också...

Det knarrar under fötterna på promenaden ner mot stallet. Jo vattnet rinner ur kranen härnere också. Och vatten finns i alla vattenkoppar utom en som är känslig för kylan. Alla kvigor har iaf tillgång till vatten och min erfarenhet är att de dricker inte på nätterna. De har sina rutiner. Äta, gå och dricka, ligga och idissla, slumra och sen gå och äta igen.

Kvigorna ligger och idisslar i sina liggbås. Det är rimfrost i håren runt mulen men annars verkar de vara obekymrade om kylan. De har en perfekt päls som håller kylan borta. De känner tydligen inte kylan förrän det blir minus 40 grader. Men en kall lösdrift är en kall lösdrift. Kobajsen fryser och kisset fryser. De blir knaggligt i gångarna och kan bli halt när man skottar.

Kvigorna får fortsätta idissla i liggbåsen. Jag går in och fixar med pannan och tar med mig Laban ut för att hämta mera ved så att vi får varmt i huset. Laban verkar heller inte frysa i sin päls och rullar sig i snön. Han tycker nog att det är skönt med snöbad.

Undrar om hästen som Kasper såg frös i sin nakenhet. Var det en häst som inte hade täcke på ? Hästen hade väl också päls precis som kvigorna.

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå….sjunger jag när jag går ner till kvigorna på juldagsmorgon. Jag öppnar dörren till stallet. - Men vad har hänt här! Grinden till fodergången är öppen och där glimmar några ögon i mörkret på foderbordet. Där ligger tre kvigor och gottar sig ! Här har några kvigor lyckats öppna grinden och knallat upp på foderbordet. Resten verkar ligga lugnt i sina liggbås så det är väl bara att fösa tillbaka dem.

- Upp och hoppa, jag föser upp dem och ber dem gå tillbaks till de andra och snabbt ska det gå för så fort en kossa reser sig vill hon bajsa. De tre, Netta Stella och Zenta masar sig tillbaks till de andra utan att skita och jag försöker stänga grinden. Det visar sig att själva stängningen har gått sönder. Den lilla sprinten som ska hålla pinnen som låser har gått av. Och pinnen är borta. Ok, tänker jag jag får väl stänga med kohalsbandet som hänger på väggen då. Men så tittar jag till på foderbordet. En till kviga reser sig från ensilaget . Det är bruna Nina. Så det blir att fösa in Nina till de andra kvigorna. Sen letar jag fram en grep och letar kobajs bland ensilaget. Inte så gott att ha bajs på matbordet.

Sedan får de yngsta kvigorna kraftfoder . Och medans de äter skrapar jag ner koskiten från båsen. Och titta där, tomten har ätit upp sin gröt som han fick av Emma och mej i går kväll. Men där finns ett brev på väggen. - Tack för den goda gröten, men ni glömde att ge mej nån sked så nu släpper jag ut några kvigor som straff för det, står det. Vilken tur att han inte släppte ut dem i snöovädret. Jag går in för att hämta Emma så hon kan hjälpa mig att ströa åt småkvigorna. Emma sätter på sig jobbarbyxorna så att hon kan jobba i stallet. Laban hjälper till att hålla undan kvigorna och morfar ger en ny god ensilagebal.

Sen hoppas vi att tomten förstår att vi är snälla mot kvigorna så att han inte släpper ut några kvigor mer. Och nästa jul ska han få en sked att äta med.

Här sitter man, fortfarande med en fot och ett ben, som inte riktigt vill hänga med. Kvigorna i stallet vill ha foder och vill ha sköna liggbås att ligga och idissla i. Och de vill inte bli alltför skitiga om klövarna. Pannan vill ha ved och ompyssel för att kunna ge värme åt huset. Hunden vill gå ut på promenad och hjälpa till att fösa kvigor.

Tur att man har en VD, Vanlig Dräng, som med lite lock och pock kan göra både det ena och det andra. Och en Weidemann Lastmaskin som kan ta fram tunga balar till foderbordet och som kan skotta ut den värdefulla kogödseln om Vdn sitter vid ratten.

Men mer och mer fungerar om man ’us’ållar med göromåla, som min mamma brukade säga. Småkvigorna ger jag kraftfoder. Skrapa ner skit och kasta kobajs och ströa liggbås fixar jag. Kolla brunster tar jag hjälp av Sense Huben. Sense Huben är en aktivitetsmätare som sitter i ett halsband som kvigorna har på sig. Då kan jag se i mobilen vilka kvigor som är brunstiga. Och jag kan gå i skiten med stövlar som jag anpassat till min fot med kardborreband. En pratstund med kvigorna måste man ju också ha varje dag.

En så enkel sak som att dra en skottkärra med ved är lite jobbigt när man har ont i en fot. Men det fixar Vdn och Laban hjälper gärna till att ta nån vedpinne han också.

Men de här mötena på Teams och Zoom, det fixar jag bra, med höjdläge för fötterna, lite fika och trevligt sällskap i datorskärmen. Vdn och hunden fixar utfodringen, skottningen och ströningen i lagården.

Man får ’us’ålla med göromåla.

Grannen ringer. - Du Karin, vi har inget vatten. Okej jag går ner till pumphuset och kollar. Förhoppningsvis är det bara en propp som gått, men, men. Vi är flera som är beroende av vattnet från borrhålet på betesmarken. Fyra hushåll och ett Kvighotell. Och det är 80 kvigor i kvighotellet som dricker en hel del vatten.

Det är ingen propp som gått. Jag ringer till min närmsta granne som är elektriker och frågar om han finns i närheten och kan hjälpa mig då någonting har hänt i med vattenpumpen. Han är i Norrtälje och handlar men lovar att komma hem så fort han kan. De andra grannarna hör också av sig att det inte finns något vatten. Göran och jag felsöker och kommer fram till att pumpen i borrhålet har pajat. Jag kontaktar bästa rörmokaren Peter och han lovar att komma med en ny pump i morgon på morgonen.

Då är det nästa problem som ska lösas. 80 kvigor behöver ha vatten innan läggdags. Jag tar in ett 400 liters vattenkar i en tom box. VD:n hämtar slang och grannen, elektrikern, donerar vatten ur sitt borrhål till kvigorna på kvighotellet. Sedan börjar ”kvigflyttarlogistiken” ….Först får småkvigorna längst bort gå längs gången framför liggbåsen till boxen med vattenkaret. Lite fundersamma vad det här är för äventyr men är lite törstiga så alla dricker. Tillbaks med dem och sedan är det nästa avdelning på 8 kvigor som får dricka och tillbaks med dem och sedan de sista 10 på den gamla sidan av stallet. Men sedan är det slut i karet så vi får be Göran att fylla på. Vi passar även på att fylla på några andra byttor så vi har 100 l till att bjuda på. Det tar lite tid att fylla 500 l vatten med 100 m trädgårdsslang. Sen var det dags för kviggänget på andra sidan foderbordet att erbjudas vatten. Där föste vi bort alla från foderbordet och tog över 6-7 kvigor i taget för att dricka. Sedan fick de gå tillbaka till foderbordet för att äta ensilage. Vi fick fylla på vattenkaret en gång till, sedan var alla druckna och belåtna.

Sedan var det bara att snubbla i säng med vatten i dunk från grannen att tvätta sig i och vatten i flaskor för kaffevatten och grötkok i morgon bitti och hoppas på att vi får en pump som fungerar i morgon. Gå på dass mitt i natten kan ju faktiskt vara riktigt mysigt som omväxling men inte alla dar.

På morgonpromenaden med hunden ser jag bilar på betesmarken. Rörmokaren är på plats. Men det är lite bekymmersamt. Den gamla pumpen fick de upp men den nya går inte ner i borrhålet! Efter lite dividerande hit och dit hittar vi en lösning med en mindre pump. Jag går hem och äter frukost och eldar i pannan. Sedan går jag ut för att fodra djuren. Den här gången får inte min följeslagare hunden Laban följa med då jag inte har något vatten att duscha av honom med.

Tomt i alla vattenkoppar….Men slurp, slurp en kviga dricker ur en vattenkopp ! Och vattenkoppen på andra sidan är full ! Åh, vilken lättnad ! Bästa rörmokarn och bästa medhjälparna !

Vilken njutning att bara vrida på kran och få vatten. Men vi fixade att djuren fick vatten och får ta oss en funderare på hur vi kan lösa det framöver. Det handlar om krisberedskap.

Fyra beteskurser har det nu varit på här vid Kvighotellet. Det är Länsstyrelsen i Stockholm som arrangerar med suveräna Inger Pehrsson som kursledare. Deltagare har varit allt från stockholmare med hemman i skärgården, ekologer anställda av kommuner, bönder med får- , get- och nötkreatursbesättningar och andra som vill ha lite djur för att hålla markerna öppna.

Dessa kurser har haft fokus på hur vi nyttjar de sk naturbetesmarkerna. Marker som med hävdats med mulars hjälp i hundratals år och som har en viktig biologisk mångfald pga detta. Man känner sina förfäders odlarmöda när man går över markerna och ser spår av stenmurar, odlingsrösen och handgrävda diken.

För att använda markerna effektivt är det viktigt med planering. Här på kvighotellet släpps djuren ut i omgångar vartefter betet växer till på våren. Sedan fördelas dräktiga kvigor till olika naturbeten längre från gården, ofta till beten som uppbär någon form av miljöersättning. Det är stor efterfrågan på sådana djur och här är det viktigt med ansvarsfördelning, avtal och vem som ska ha ersättning för vad.

För mig är det viktigt att ha de yngre djuren, hemma, nära stallet. De som är 13 – 15 månader ska semineras för att sen bli mjölkkor på Billinge Lantbruk. De minsta kalvarna måste lära sig elstängsel och kan behöva lite extra foder och lite extra koll. Det idealiska skulle även vara att kunna växla djurslag så att det bete som förstagångs-betarna går på skulle ha betats av ett annat djurslag året innan för att lätta på parasitrycket. Ett gäng hästar kanske inte skulle vara så dumt…

Hästarna känns som de är en outnyttjad resurs att beta på naturbetesmarker.

Hälften av de kalvar som föds är tjurkalvar. Om de kastreras och blir stutar blir de utmärkta snälla djur som kan beta tillsammans med kvigor eller hästar och kanske får. Man kan också ha dem som trevliga husdjur t ex att köra in dem. Historiskt har vi faktisk kört oxar längre tid än vi kört hästar.

Stutar är effektiva gräsbetare och skulle göra stor nytta här i Roslagen på de gårdar som förr hade mjölkkor.

Getter kan också vara goda naturvårdare och kompletterar andra djurslag då de gärna äter sly och annat som andra djur ratar. Det visar ett intressant projekt som drivs av Svenska Getavelsförbundet i samarbete med Sveriges Småbrukare och Sveriges Gårdsmejerister.

Vi sitter och äter lunchmatsäcken med coronaavstånd på stenarna i gamla Kofållan. I Kofållan där min mormor, min mamma och mina mostrar mjölkade kor. Att mjölka kor har varit kvinnans lott i bondesamhället. Korna gick på bete i skogen och kom hem för att mjölkas morgon och kväll. En dag när mormor inte var hemma fick torparen Larsson hoppa in som mjölkerska. För att korna skulle acceptera honom fick han sätta på sig huckle och förklä´. Uppe vid torpet där Larsson då bodde finns det nya sommartorpare som njuter av att ha några kvigor som sällskap i hagen vid husknuten.

Det finns utmaningar för att nå det viktiga miljömålet ett rikt odlingslandskap med biologisk mångfald. Det behövs uthålliga företag med betesdjur. Uthålliga företag kan vi bara få om det finns lönsamhet. Lönsamheten kräver effektiva företag som klarar en marknadsanpassad produktion vare sej det gäller kött, mjölk eller livskraftiga hästar. Rent praktiskt kan det också vara att hitta bra lösningar för moderna lättjobbade stallar för den tid djuren inte kan nyttja det färska gräset i beteshagen.

Laban och jag går vår vanliga morgonrunda. Mitt på Framägnan ligger en svartvit kviga. Det är 1271 Vivan. De andra skymtar där borta i Bakägnan. Det är inte riktigt normalt att en kviga ligger ensam på ett gärde. Vi går fram och kollar läget, hon reser sig lite mödosamt och ser inte ut att må riktigt bra. Jag ringer efter min VD, vanlige drängen, för nu måste vi fösa henne över vägen och in i kvigstallet och det blir nog lite kinkigt om det är bara Laban och jag. Det går lätt att fösa henne över vägen och  in henne i stallet och det är bra att VDn är med så vi kan stänga efter oss för nu kommer förstås hela kviggänget och hänger på.

Jag tar tempen på henne och hon har 39,7. Hon har en infektion i kroppen. Jag ser att en juverfjärdedel är svullen och när jag känner på den är den hård. Det blir till att ringa efter veterinär.

Veterinären kommer och tar ett prov som ska analyseras, men vi tror bägge att det är en juverinflammation som kallas flugmastit eller kvigmastit och att hon behöver penicillin för att bli bra.  Det vetenskapliga namnet är pyogenes. Nu får hon vara inne och bli ompysslad och bli medicinerad i åtminstone sex dagar. Jag försöker mjölka ur så mycket var som möjligt ur spenen och masserar med kamfer. Laban tycker att det är spännande att vara med i ladugården och gör sin plikt att fösa fram henne till foderhäcken när det är dags för att mjölka ur och att få spruta. De första dagarna är hon väldigt trög att få upp och att få att fram till foderhäcken. Hon verkar vara stel i hela kroppen. Dag tre piggnar hon till och går obesvärad när Laban föser henne och hon äter kraftfoder och ensilage med god aptit. Hon börjar nog också känna sig lite ensam och råmar efter sällskap när hennes kompisar, småkvigorna som kan gå ut och in i stallet, är ute och betar gräs. Vi avslutar penicillinbehandlingen men jag fortsätter att mjölka ur var ur spenen några dagar till. Hon har ingen feber och äter med god aptit så nu får hon gå över till den andra sidan på kvigstallet och  får sällskap av småkvigorna som kan gå in och ut och äta vid foderbordet inne eller vara ute och beta gräs.

Vivan är dräktig och ska kalva i april nästa år. Vi får hoppas att inflammationen i den här juverfjärdedelen kommer att läka ut ordentligt så att hon kan ge mjölk i alla fyra spenar när den dagen kommer.