Söndagen fortsatte med utsläpp av kvigor-förstagångsbetare. Förmiddagen gick alldeles utmärkt. Jag tog in vana kvigor i stallet så de fick äta lite hö och blandade dem med nya kalvar. Tanken var att de nya när de var mätta skulle gå ut och nosa lite , kolla läget, om det var läskigt gå in igen och sedan testa i egen takt. Det gick alldeles utmärkt på förmiddagen när det var mulet och jag var alldeles ensam med djuren.
På eftermiddagen fick jag hjälp och då gick det bokstavligen åt skogen. Två kvigor fick ett ryck och drog. En fick jag häng på vid Hummelbro där jag fick henne att vända och hon gick över Enebys vall och upp på Kärret där jag fick så mycket kontakt med henne att jag kunde gå bredvid och klia henne på ryggen. Vid Håkans stuga mötte pappa upp men då blev hon rädd och fortsatte upp mot Midsommarhagen och jag tappade kontakten med henne.
Mamma ringer och säger att Ulrika har kvigor nedanför Stentorp. Pappa och jag går dit och då ser vi 238 Rara på Anders höstvetefält. Det är alltså vår rymling från i tisdags som är tillbaka! Jag har en foderhink med mig och hon kommer fram och kollar. Men hon är misstänksam! Så småningom hoppar hon över diket till bygärdet. Jag ringer mina grannar Åsa och Göran som kommer och hjälper till att fösa henne över byvägen och in i "korridoren". Då får hon syn på de andra kvigorna och är lättare att fösa. Med gemensamma krafter får vi in henne bland de större kvigorna och man riktigt känner att hon drar en suck av lättnad.
Jag är trött i benen, genomsvettig och går hem för att äta något. Då ringer Solan att det är en kviga på åkern nedanför Kurt och Eva. I väg igen. Åke och Latte följer med. Lilla 644 ligger på bron över till bortre Dalägnan. Jag har både lockhink och grimma med och snabbt som ögat lägger jag på henne grimman. Jag är rädd att hon brytit sig eller nå´t annat men hon är bara jättetrött och är snart på benen. Hon blir rädd för Åke och Latte men jag har ju grimma på på henne och sätter mig ned som ett ankare för att få stopp på henne. Sedan börjar den mödosamma vägen hem. Kalvar och kvigor är lättast att få att gå om man går bredvid dem. Risken är att man inte rår med om de drar i väg. 644 är inte så stor tack och lov och vi går som två fyllon och vinglar i diket. Ibland blir det två steg fram och ett steg tillbaks. Så småningom börjar hon förstå att vi är på väg hem och sista biten går vi som om vi är på hundutställning.
Men - fortfarande en rymling.
Fortsättning följer......