Midsommar, då ska solen skina, det ska dansas och lekas.
På Midsommaraftons morgon slår jag på TV:n för att avnjuta en kopp värmande dryck. Bilder från biologen Per, som bundit två olika Midsommarkransar, en med traditionella blommor, en med de växter som allt mer finns i hagar och på ängar, eftersom de inte längre slås och betas. Biologen Per från Naturskyddsföreningen berättar för oss att det nu bara finns 0,5 % kvar  av de ängar som fanns för 100 år sedan. På frågan, ":Vad kan vi göra för att gynna de växter som trivs på ängsmark svarar Per, vi kan själva anlägga en äng på gräsmattan. låta blommorna blomma ut, slå gräset och ta bort detsamma.

Ja, det kan man säkert göra, men hur mycket ängsmark skulle det rädda?

Inte ett ord om att gynna svenskt lantbruk, köp kött från djur som betat på de ängar som ännu finns, inte ett ord om svensk livsmedelsproduktion., som håller det svenska landskapet öppet. Jag känner det som ett hån mot tidigare generationer, vars slit, som var absolut nödvändig för överlevnad, har gett oss dessa ängar att bevara. Många av de blommor och växter som nu håller på att försvinna behöver trampet av klövar för att trivas, många av de marker som håller på att växa igen går inte att skörda för hand eller med maskin. Det behövs betande djur, och jag är både arg, ledsen och förvånad, för att inte säga chockerad, över att en biolog från Naturskyddsföreningen inte har förstått det .

 

Detta tänkvärda, skrev min styrelsekompis i Hushållningssällskapet, Anita Pettersson på sin blogg.