Med lite för många spridda tankar i huvudet tar jag en mineralfodersäck i famnen och går ut genom gaveldörren på gamla ladugården. Och trampar snett och ramlar....aj så ont det gör. Det var för tre veckor sedan. Jag hade fixat det sista med stängslet borta vid Hofs ängar, kvigorna här hemma behövde påfyllning av mineraler i lådan, jag skulle förbereda lite käk innan festligheterna i midsommarhagen skulle gå av stapeln. Men festligheterna fick klara sig utan oss och över 60 personer hade letat sig upp till lyckan i midsommarhagen för att dansa kring midsommarstången och spela brännboll under proffsig ledning av Johan och Jessica. Vi tillbringade eftermiddagen på akuten på Norrtälje sjukhus istället.

Ett litet brutet ben i foten...aj vad ont det gör. Nu kan jag skapligt gå inomhus och kortare sträckor utomhus på jämt underlag. Men kolla kvigorna ute på betesmarken...det är en kamp med smärtan. Kvigorna i Brotorp och Hof får VDn cykla till och kolla vatten och räkna. Men med en kikare i fönstret på utvind har jag lite koll på kvigorna som ska semineras här i sommar. Och med en brunstapp i telefonen och hjälpsamma döttrar som sätter lappar på korset på kvigorna så ska det bli dräktiga kvigor att leverera till Billinge den här sommaren också.

Bilen som hamnade i Stentorpsskogen blir inlöst säger de på försäkringsbolaget. Det betyder att den blir skrotad. Så då blir det att se sig om efter en ny bil. 

Utanpå detta har man fått uppdraget att se till att Färsna 4H fungerar i väntan på att en gårdsföreståndare blir anställd. Hå hå hå hå jaja. Där får man för gamla synder. Lära genom att göra. Men det ger också ljusa stunder. Man ser hur ungdomar växer med ansvar. Man ser hur en man som levt på bidrag får sitt första anställningsavtal och lön insatt på sitt konto lever upp.

Medan VDn cyklar och ser till djuren ligger jag på sängen och vilar min onda fot. Pysen ligger i fotändan. Latte suckar. Han liksom jag saknar morgonrundan i Stentorpsskogen.