Våra nötkreatur är viktiga spelare för att behålla den biologiska mångfalden. De betar ängar, gamla åkrar, strandängar och ser till att mandelblom, kattfot och blå viol och många andra blommor fortfarande finns i vårt landskap. Det finns miljöstöd att söka för dessa marker och markerna besöks också av studenter och forskare. Söker man stöd för marker ska de ju också kontrolleras, studenter kollar livet i en komocka mm mm. Med full respekt att ni har ett jobb att göra i betesmarkerna där våra djur föder sig och gör nytta för den biologiska mångfalden vill jag höja ett varningens finger för er arbetsmiljö i kohagen. Kor är flockdjur och uppfattar ofta oss människor som del av flocken och kanske som ledare som i vissa fall ska utmanas. En tjur som går med sina kor är alltid en riskfaktor. För det mesta går det alldeles utmärkt att gå i en hage om man har en viss distans till flocken som går där. Att sätta sig att fika i kohagen kan inte rekommenderas.
Jag har jobbat med djur i praktiskt taget hela mitt liv. Som barn som kopiga på gården, sedan som föreståndare på några 4H-gårdar och sedan som mjölkbonde och nu tar jag hand om kvigorna från en mjölkgård.
Jag är mycket bland djuren , både när de är inne och när de är ute. Jag ser till dem varje dag när de går på bete, pratar med dem, umgås med dem och ropar in dem när de ska in till stallet. Jag har en relation till mina djur och de uppfattar nog mig som ledare för flocken. Ofta kan de finnas djur man måste se upp med, som vill utmana eller umgås på ett våldsamt sätt, och det tolereras inte. Jag är ledaren.
Bara som ett exempel vill jag berätta om en episod jag var med om i somras. Jag skulle göra en växtkännedomsvandring och visa vilka växter som finns i en kohage i högsommartid för mina kompisar i Uppodlarna som hade sin sommarträff här i Roslagen. När jag ändå var på Eke Gård skulle jag titta till kvigorna som var där. Kolla vattnet och räkna dem och se att allt var ok med dem. Jag letade efter dem och hittade dem till slut bland älgräset i den fuktigare delen av hagen. Alla fanns i flocken, det var varmt och rätt som det är så kommer en kviga fram till mig mig och börjar knuffa på på mig . Jag försöka avleda henne med att klia henne på halsen och under hakan och backar försiktigt. Men då snubblar jag till och ramlar och då blir hon verkligen hotfull och jag tänker att nu är min sista tid kommen. Många tankar vandrar i huvudet , på bondekolleger som blivit skadade av hotfulla tjurar. Nötkreatur är stora djur ! Finns ingen hjälp i närheten….men jag sträcker mig efter en påk som ligger på marken och drämmer till kvigan och ryter åt henne. Hon backar och jag smyger mig försiktigt runt de andra kvigorna och kryper under staketet. Hjärtat dunkar, den här kvigan, Stella, vet jag brukade jag få se upp med även hemma i kvighotellet att hon var lite för närgången. Och hade jag inte ramlat hade nog inte hennes riktigt hotfulla beteende triggats igång.
Upptäcker efter ett tag att mina glasögon har försvunnit i bataljen med kvigan men jag har ingen lust att gå in i hagen igen för att leta efter dem. Jag ringer efter min VD, den Vanlige Drängen, att han får komma hit med med mina reservglasögon. Jag ser för dåligt utan mina glasögon för att jag ska ta bilen hem. Han kommer med glasögonen och jag kan slutföra mitt uppdrag att titta efter vilka växter som finns i en kohage och vi har växtvandringen i en betad kohage utan kor på sommarträffen. Och där finns Johannesört, Gulmåra, Blåklocka, Rölleka, Kråkvicker, Väddklint och snyltrotsväxten Natt och Dag som är väldigt vanlig här i Roslagen och mycket mer. Och jag hittade igen mina glasögon, oskadda, när jag åter besökte Eke några dar senare.
Jag vill förmedla denna berättelse till er som besöker våra hagar. Tänk er för, kossor är snälla djur men kan bli farliga i vissa situationer.
