Alla kvigor är personligheter. Somliga är försiktiga, andra är mer nyfikna och orädda. För några veckor sedan fick jag en kviga som är lite speciell. Hon heter 1202 Kalla, efter vår duktiga skidåkare. Om hon tänker åka skidor i vinter vet jag inte. I mitt kvigstall måste man kliva upp ett trappsteg och kliva ner ett trappsteg för att gå från sovavdelningen till foderbord och vattenkoppar. Jätteläskigt tyckte Kalla. Dessutom var det läskigt att gå upp och lägga sig i det ströade liggbåset. Men att få på sig en grimma och följa med mig ut och in i den andra avdelningen var inga problem. Där behövde man i alla fall inte gå upp och ner för att komma till foderbordet. Men det där att ligga i liggbås.....då ligger jag hellre i skiten tycks hon, Kalla tänka. Jag låter henne få bo i sjukboxen några dagar för att förmå henne att gå upp och lägga sig på en ströad liggplats utan hindrande nackbommar och dyligt. Sen försöker jag få henne att ligga i liggbås igen men hon vill inte. Jag sätter krubbändar i liggbåsens bogrör och sätter halsband på henne för att förmå henne att stå i liggbåset och så småningom lägga sig. Tjurskalligt står hon bara där timme efter timme, tills jag tröttnar och släpper in henne bland de lite större kvigorna där det är bredare och längre liggbås. Och äntligen....nu ligger hon i liggbåset och idisslar när jag tittar till dem på kvällen. Bingo!

Nästa dag är det ivrigt att komma åt ensilaget på foderbordet. Då vältrar hon sig över nackbommen och hamnar på rygg med benen i vädret på foderbordet. Med lite hjälp kommer hon på rätt köl och vi kan släppa tillbaks henne i boxen. En liten speciell dam, får man lov att säga. Samtidigt är hon väldigt gosig och vill gärna bli klappad och kliad, så det ska nog bli en bra ko av henne såsmåningom också.

Visst påminner hon om den här träkossan som jag köpte på loppisen vid Görla.