Det ringer i telefonen! Vem kan det vara, mitt i natten! - Det är en massa kvigor här nere på byvägen...säger en röst i mitt öra när jag yrvaket greppar mobiltelefonen.
- Albins kompisar kom alldeles nyss och de säger att det är en massa kossor som springer omkring här vid Loppisen.
Det är bara att hoppa i kläderna, leta rätt på ficklampa och ut i mörkret. Där är Annika och ett gäng grabbar och där skymtar några kvigor. Det är inte de kvigorna som betar här hemma som är på rymmen. Det är kvigorna som betar i Brotorp som har brutit sig ut från hagen. Tre stycken lyckas vi fösa fram till Stora Sten där jag kan öppna elstaketet till hagen där de andra kvigorna går. Med lite lock och pock får jag först över Inga och stora Iris sen lyckas grabbarna och Annika få över svartvita Iris till hagen. Rätt som det är hör de kvigorna som är inne i stallet råma och då får de full fart hem mot stallet.
Men då är det två kvigor kvar nånstans. Är det inte något som rör sig därborta på Anders åker? Åke, Vdn, går över bygärdet och där träffar han på den svartvita Zenta som verkar känna sig lite bortkommen. Vi föser fram henne till byvägen och med några uppmuntrande tillrop så hoppar hon in i hagen hon också. Nu har kvigorna som bor i hagen vaknat till. De hörs råm från hagen bakom Ståhls stuga och Zenta galopperar i väg. Men så fattas det en, 1241 Britt-Marie. Det är mörkt och det är omöjligt att leta. Det finns en möjlighet att hon gått förbi Loppisen eller gått på vägen fram till Kvighotellet.
Grabbarna har fått ett äventyr utöver det vanliga när de hade vägarna förbi för att träffa en kompis mitt i natten. Tack ska ni ha, Albin med kompisar. Ni är välkomna att hälsa på, på kvighotellet en annan dag. Vdn tar vägen och jag går i hagen som mynnar till Kvighotellet. Ingen brun kviga längs vägen och ingen vid Kvighotellet. Vi öppnar portarna så att om Britt-Marie dyker upp kan hon gå in. Nu har alla de övriga kvigorna dykt upp bakom stallet och det buffas och bråkas, men ingen Britt-Marie där heller.
Vi hoppas hon dyker upp och vi går in lägger oss. Det är svårt att somna när man inte vet var man har alla djur….men det är ingen idé att leta i mörkret.
Och när Laban och jag går morgonrundan, vem står där i Kofållan utanför kvighotellet och betar i lugn och ro. Jo, det är Britt-Marie. Någon har stängt in henne där. Och i hagen som gränsar till kofållan ligger resten av kvigorna lugnt och idisslar.
