Morgonsolen lyser in i österfönsterna i sovrummet. Det är svettigt...även fast klockan bara är sex på morgonen. Laban gnyr och vill att jag ska kliva upp. Ja, ja, det är väl bara att kliva upp, ge katterna mat och gå ut och titta till kvigorna.

Laban är naturligtvis med på noterna. Ut på morgonpromenad och sniffa i dikeskanterna och kissa lite här och där och bajsa morgonbajsen i nåt dike. Räkna kvigor får matte sköta men Laban letar rätt på dem och lägger sig plats och vaktar dem medans matte går runt och räknar och kollar brunster och att kvigorna mår bra.

För säkerhet skull kollar Laban även om det är några kvigor i stallet, men det är tomt. Då är det bara att gå in och äta frukost och Laban vaktar katterna.

Det är väl bäst att kolla vattnet i karet också, tänker jag när jag cyklar förbi efter att ha varit och tittat till kvigorna vid torpen. Oj, jäklar, det rinner över, ner i diket. Kvigorna står där och glor. De har väl redan druckit sig otörstiga. Jag stänger av vattnet och funderar på vad som hänt. Nere på botten ligger en liten vit mutter. Jag har ju bara för nån vecka sen monterat en ny flottör på mitt andra vattenkar så jag tror jag vet vad det handlar om. Men det är inte lätt att få arbetsro med 30 kvigor som intresserat följer vad jag gör.

Men Laban har ju kollat att det är tomt i stallet, ute är det massa bromsar och varmt och kvigorna är inte nödbedda att komma in i kvigstallet. Ropar man, kosserna , kosserna kom då, så kommer de.

Med kvigorna i stallet så tömmer jag karet och passar på att göra rent det och tycker att vi var rätt smarta när vi flyttade karet så att vattnet hamnar i ett dike när man lossar på bottenpluggen. Då är det bara att sätta dit muttern på den lilla plastpinnen. Det är den som reglerar och stoppar vidare vattenflöde i karet. Och sen sätta på vattnet igen vänta och se att det fungerar som det ska. Kvigorna tyckte det var skönt att komma in och ligger lugnt och idisslar i liggbåsen. Lilla Lilja, fjällkossan, ligger förstås bakofram i liggbåset så hon kan titta ut. Jag kan gå in och äta lunch och sen får Laban hjälpa till att ta ut dem igen. Ett roligt jobb för en vallhund.. men inte helt enkelt att få 30 st att gå ut genom ledhålet som vetter ut mot betesmarken. Kvigorna vill helst vara kvar i lilla kofållan utanför kvigstallet.

Sedan ringer min käre far för femtielfte gången idag. ” Är ni på väg...nu har jag ätit så nu vill jag gå ut på en promenad ”. Ja, jag har ju lovat honom en promenad men det kom ju lite i vägen. Men nu packar vi fikaväskan och drar till Eneberg. Ringer till plan två och ber personalen att hjälpa pappa att komma ner till porten. Sen drar vi till Norrtäljes fina kyrkogård, letar rätt på en parkbänk i skuggan, fikar och resonerar om smått och stort. Regeringskris, skördeläget och om hur det var förr. Far berättar om sommaren 1941 när han efter höskörden räfsade rent längs dikena hemma i Karby och det blev ett skyfall med åska som fyllde diken och åar. Hässjorna rämnade och flöt iväg. Åkrar blev översvämmade. Havren som skulle tröskas till hösten sköt nya grönskott och fick skördas som grönfoder tillsammans med vass som foder till korna.

Nu fick vi rejält med regn i slutet på maj som förstörde en del av vårsådden men vi har skördat en rejäl första skörd och numera packas den i plastade balar istället för att hässjas.

Vi packar ihop vår fikaväska och promenerar tillbaks till Eneberg. Numera är det rollatorn som är pappas bästa redskap .Jag har gjort mina traktortimmar säger han när jag försökte intressera honom för att vara med i Veterantraktorklubben. Däremot är blommor och fåglar fortfarande ett stort intresse.

Ja, det var en dag i juli….